Detta är min berättelse

Sara, 30

Jag skulle vilja berätta min berättelse om hur vården efter övergrepp blev ännu ett andra övergrepp. När jag var runt 6 år så utsattes jag för ett våldtäktsförsök i en trappuppgång av en äldre man. Jag fick mina kläder sönderrivna och blev blåslagen, men när han låg ovanpå mig och försökte knäppa upp sina byxor så lyckades jag sparka honom och ta mig loss. Det har gått 24 år nu och jag minns händelsen som igår – men jag minns tyvärr lika väl vad som hände senare när ingen trodde på mig. Jag kom hem i chock, min mamma blev arg över mina trasiga kläder och jag fick utegångsförbud. När jag försökte berätta vad som hänt kallades jag lögnare och man vägrade tro på mig. Jag fick ingen vård och ingen anmälan gjordes.

Några år senare, när jag var runt 18, så hände det igen. Jag fick uppleva ännu ett våldtäktsförsök på väg hem från affären. En lärare från skolan gav sig på mig och försökte dra av mig kläderna bakom en busskur mitt på dagen. Jag bet honom och började skrika, han blev rädd och sprang sin väg. Jag ringde en vän som tog mig till sjukhuset och här börjar en 12 år lång skräck som leder till idag. Jag kom till sjukhuset och man skickade mig till gyn för undersökning. Där fick jag träffa avdelningens mest otrevliga sköterska. Hon började med att kasta ut min vän från undersökningsrummet, sen utförde hon en hårdhänt undersökning och konstaterade att jag inte utsatts för en fullbordad våldtäkt. Hon blev irriterad och sa åt mig att man inte behöver undersökas för ett ”kärleksgnabb” och att polisen inte lär utreda en sån här småsak, de har viktigare saker att göra. Så jag blev hemskickad och ingen polis kontaktades. Vården trodde mig inte och när jag berättade för skolans rektor så förklarade han att det omöjligt kunde varit läraren jag pekade ut för ”han skulle aldrig göra något sådant.”

Denna händelse blev katastrofal för mig. Våldtäktsförsöken har satt sina ärr, men vårdens hantering i denna händelse satte djupare spår. Jag utsattes inte för en fullbordad våldtäkt, men finns det något som kallas för fullbordad mental våldtäkt? Gynsköterskans behandling satte sådana spår att jag bara vid tanken på en gynstol de kommande 10 åren fick panikattacker. Jag såg en film en gång med en gynstol och började hyperventilera. Det gick så långt att jag slutade besöka vårdcentraler där gynavdelningen inte var i en separat byggnad.

Men för två år sedan började jag få smärtor, jag har alltid haft svår PMS och menssmärtor, men det hade börjat nå ohanterliga nivåer. Så under de senaste två åren har jag tvingat mig själv att gå förbi gyn och intalat mig själv att ”du måste gå dit och kolla upp detta”. Så jag gjorde det tillslut, häromdagen gick jag till gyn. Det är ett beslut jag ångrar idag. Nu 30 år gammal, fortfarande oskuld pga skräcken efter våldtäktsförsöken, så gick jag till läkaren för att få hjälp med smärtorna. Det som hände var att läkaren hånande mig, han skrattade åt min oskuld och sa till mig att jag inte alls kan ha smärtor eftersom jag inte ens har ett sexliv. Han sa åt mig att skaffa pojkvän och sexliv först innan jag kom och klagade på smärtor. Jag blev upprörd och var precis påväg att gå, när läkaren stoppar mig och säger att jag har aldrig tagit cellprov. Han insisterade på att göra det och menade på att han samtidigt kunde undersöka mina påstådda smärtor. Så dum nog, gick jag med på det, varför skulle jag ifrågasätta hans läkarexpertis? Så det blev en undersökning och jag är idag tekniskt sett inte längre oskuld. Läkaren använde verktyg för att ”öppna upp” min kanal för att kunna ta cellprov. Han tog aldrig provet, han slutade för att jag skrek av smärtan. Sen gav han mig en tampong och sa ”det slutar blöda om ett par dagar’’. Så jag är nu ledsen och förvirrad. Jag känner mig kränkt och förnedrad. Efter att ha upplevt två våldtäktsförsök och en gynundersökning som skrämde bort mig i 12 år, så var detta det första jag fick uppleva.

Detta är min berättelse om hur de som skulle hjälpt mig istället blev de som skadade mig mest. Jag hoppas att min berättelse kan hjälpa andra, att andra kanske blir noggrannare än mig när de söker hjälp för sina övergrepp. Man ska inte behöva vara rädd för att söka hjälp, men vad jag lärt mig är att man inte får vara naiv heller, och man ska definitivt aldrig gå ensam.

Tags: No tags

Comments are closed.