Detta är min berättelse

Ester 35, berättar

Jag var 26 år. Han var en kollega från jobbet, en vän i liknande ålder som jag hade strulat med vid några tillfällen och som jag upplevde mig ha, i det stora hela, en otvingad vänskaplig relation med. Ingen sökte efter ett förhållande. Båda var tydliga med att vi inte var något tillsammans.

En sommarkväll efter en after work delade vi taxi hem (han bodde en hållplats ifrån mig). Vi var båda rätt runda under fötterna. Taxin stannade utanför mig och han valde att lämna den tillsammans med mig för att inte behöva krångla med att räkna ut mellanskillnaden. När vi kom fram till min trappuppgång undrade han om han kunde komma upp för att gå på toa, vilket han fick. Jag började vid det läget bli väldigt trött, klockan var runt 2-3 på natten. Han dröjde på toan så jag skrek till honom att jag tänkte lägga mig och att han var välkommen att sova på soffan eller att vi skulle säga “god natt” och höras dagen efter, alternativt ses på jobbet. Han svarade att han skulle ta soffan. Jag lade mig fullt påklädd på min säng och somnade innan han hann komma ut från toan. Jag litade helt på honom då det här var en kille som jag hade jobbat natt med, bara vi två på ett boende under flera års tid och som jag trodde mig känna rätt väl. 

Någon stund senare vaknade jag av att mina ben var uppe i luften och att han var inne i mig. Jag kommer ihåg att jag var helt ställd. Drömde jag? Hände det hela? Var det med mig? Hela kroppen var som paralyserad medan han blev klar och lade sig bredvid mig. Jag låg där en stund. Helt stum. Oförstående. Sedan somnade jag. Alkoholen och tröttheten tog sitt. När jag vaknade på morgonen var han borta. Jag kände mig osäker på allt. Hade det där hänt eller hade jag drömt? Det värkte mellan benen och det var en fläck i sängen. Det var ingen dröm.

Den dagen spenderade jag flera timmar i duschen. Jag tvättade mig själv. Skrubbade och skrubbade men blev aldrig ren. Jag försökte få igång någon slags tidslinje i huvudet, försökte förstå vad som hade hänt, men det stod helt still. Jag fick inte ihop det. Jag, som annars har rätt lätt för logiska sammanhang, kunde inte få ihop natten som var, vad det var som hände, vad det var som jag faktiskt hade varit med om. Hjärnan snuddade vid flera tillfällen vid tanken på att jag hade blivit våldtagen, men jag lät det passera, för så kunde det väl ändå inte vara. Jag måste ha missförstått. Jag måste ha… jag vet inte. Nåt. Jag kände mig väldigt smutsig trots att huden vid det här laget var helt röd och torr av allt skrubbande. 

Dagen efter skulle jag till jobbet. Väl på bussen mötte jag honom som skulle dela passet med mig. Han var som vanligt, hejade, pratade om sin bakfullesöndag och om jobbet som väntade. Jag var helt förvirrad. Varför var han så normal? Varför förstod jag inget? Varför växte ångesten? När det var några få hållplatser kvar till jobbet samlade jag mig och frågade vad det var som hände hemma hos mig den där natten. Han förstod inte frågan. Jag sammanfattade kort hur jag mindes det. Han höll med om allt. Visst hade jag somnat. Visst lade han sig på soffan. Vad hände sen då? Jag minns att jag viskade fram den frågan. Han skrattade till och sa att jag vet ju att han är en man. Han blev kåt och där, i sängen bredvid, låg ju jag så… ja, han kunde inte hjälpa det. Han lät väldigt munter när han sa det. 

Jag kommer mycket väl ihåg utsikten på andra sidan bussfönstret. Grejen med att bli våldtagen är att jag blev det nog först där på bussen, när han så sansat förklarade för mig att “du låg ju där” och “hur kunde jag låta bli?”. Som att jag inte fanns. Min vilja, min makt, min tillåtelse. Jag var en sak som fanns där för hans njutning, hans kåthet, hans vilja. Jag kräktes när vi kom ut ur bussen. Kollegorna skickade hem mig den kvällen. De gissade på magsjuka. Jag var sjukskriven i några veckor. Bytte sedan schema. Efter några månader bytte jag jobb. 

Det tog mig lång tid att anmäla, många månader, många varför, många tårar och ångestfyllda dagar och nätter. Ärendet lades ned i brist på bevis. Jag kommer fortfarande ihåg polisens ansikte. Det var plågsamt att se honom säga det. Som om han skämdes åt polisens vägnar. Ska jag vara ärlig så kände jag inget precis just då men tre månader senare lämnade jag staden jag då bodde i utan att någonsin återvända. 

Nu är jag 35 år och idag berättade jag för första gången om att jag hade blivit våldtagen av en som jag trodde vara min vän, för en annan ny vän som undrade varför jag så kategoriskt inte kan tänka mig att umgås privat med manliga arbetskollegor. Hon gissade på någon slags diskriminering, omvänd manschevenism. Jag överraskade mig själv med att berätta hur det egentligen låg till. 

7 år senare är mitt liv färgat av den där natten, av den där missbedömningen trots att jag har gått i terapi, bearbetat och berättat. 7 år senare känner jag ångest. 7 år senare funderar jag på om det här är en text som min nyblivna man skulle behöva läsa, han som vet att något hade hänt, men inte vad. Och på något sätt är jag fortfarande förbluffad. Hur kunde detta ske? Hände det där verkligen mig? Får jag någonsin klarhet i det hela eller kommer en del av mig för alltid förbli smutsig?

Tags: No tags

Comments are closed.