Sofie, 29

I februari i år var jag på väg hem efter krogen. En kille tar kontakt med mig och följer efter mig. Trots mina försök att bli av med honom fortsatte han hänga efter. Han försöker charma mig, hålla om mig och tjatar att jag ska med hem på efterfest. Jag får en obehagskänsla och blir rädd. Till slut får jag nog! Jag tar upp telefonen och säger att jag ska ringa en killkompis, så han får möta mig. Då tar killen telefonen och ger sig på mig. Jag minns inte allt, då jag var full och chocken gjorde sitt. Det är små fragment av minnen i mitt huvud, vissa är inte placerade i rätt ordning, har jag fått reda på i efterhand.

 

Jag minns att jag blev chockad över att han tog telefonen. Sen, helt plötsligt, ligger jag på backen. Har minnen av känslan av att mina byxor dras av. Jag vet vad som är på väg att ske. Jag kämpar för mitt liv. Jag slåss och skriker allt vad jag kan. Vi är mitt i ett bostadsområde, någon måste höra mig? Jag är livrädd att inte komma därifrån levande. Han har sin arm och sin kroppstyngd i mitt ansikte. I mitt ansikte! Det gör så fruktansvärt ont att jag tror att det snart kommer krossas. Vet att jag snyftar fram ”hur kan du göra så här”, mitt i allt kaos.

Det blir svart mellan minnena. Det är svart när jag hör en röst. Någon kommer, äntligen! Då är det som att kroppen stänger av och sjunker in i mörker. Sen är det svart. I 45 minuter är det svart, tills jag står i blåljus med polis, ambulans och folk.

 

Han hittades två månader efter med hjälp av DNA från brottsplatsen. Jag läste detaljer om fallet i tidningarna och fick panikattacker. Rättegången var fruktansvärd, även fast den gick smidigt. Att sitta två dagar och se kräket, som förnekar, i ögonen. Detta trots att det framkom bevis dagen innan rättegången att jag hade DNA från honom under mina naglar, vilket gjorde att det inte fanns någon tvekan om att det var han.

Han fick fyra år sammanlagt i tingsrätten för våldtäkt, tre grova rattfyllor, tre olovliga körningar, av vilken en var grov. Han är dessutom dömd för ett sånt här våldtäktsförsök 2012, då han fick ett års fängelse!

Han överklagade våldtäkten och fick sänkt straff av hovrätten, vilket gett mig ännu mer ångest.  De sänkte från fyra år till tre år och tre månader på grund av att de inte tyckte, som tingsrätten, att våldtäkten gränsade till grov. Det fanns ”inte sådana försvårade omständigheter”.

Det ger mig ångest eftersom det gick fel i utredningen med dokumentationen av mina skador och att jag inte minns allt som hänt. Om han slagit mig mer, hotat mig osv. Vilket jag garanterat tror har hänt.

Jag var ”nöjd” med tingsrättens straff och det togs också ifrån mig.

 

Jag är evigt tacksam till den modiga tjejen som inte tvekade en sekund på att springa ut, attackera killen och slita honom av mig. Hade det inte varit för henne vet jag inte vad som hade hänt.

 

Tiden efter är som att leva i en dimma. Tillstånd av rädsla, förvirring, kaos, oerhörd psykisk smärta, ensamhet, overklighet. Ångest över att inte minnas vad han gjort med mig, vem han är. Sen ytterligare ångest efter rättegången, av att få reda på lite av vad som skett genom vittnesmålen. Att övergreppet börjat tidigare än jag mindes och att det hade kunnat stoppas tidigare, men inget gjordes. Att försöka pussla kvällen konstant. Känna sig fullständigt galen i perioder. Som om att jag var besatt och letade efter en kille som jag inte ens visste hur han såg ut. Sökte överallt på nätet, åkte runt med bilen, satt och spanade utanför köpcentret. Var nästan inte still en enda sekund, för då skulle jag aldrig ta mig upp igen. Jag var i rörelse konstant för att orka med livet, eftersom jag har barn som jag måste fungera för.

Det föll när jag fick egen lägenhet och varannan vecka med barnet. Genomgick under den här perioden en skilsmässa också. Jag började reagera starkare. Drack för att döva och hamnade i mindre bra situationer. Vissa stunder var så jobbiga att jag funderade att ta mitt liv. Tanken att leva med detta hela livet gjorde så ont. Jag kände att det gick alldeles åt fel håll, att jag skulle gräva min egen grav om jag fortsatte. Så jag gav fan på att ta mig upp ur det värsta hålet och det gjorde jag också. Jag har mått så fruktansvärt dåligt att det knappt går att beskriva, men har ändå lyckats gå tillbaka rätt så bra till mitt liv.

 

I skrivande stund, sex månader efter händelsen, har jag fler bra dagar än dåliga. Jag kan andas och tron på livet börjar komma tillbaka. Jag är långt ifrån okej. Han tog en bit av mig som jag aldrig kommer få tillbaka, känns det som, och läkeprocessen kommer att vara lång, men jag kämpar på.

 

/Sofie, 29 år

Comments are closed.

STÖD OSS

Du kan stödja oss på olika sätt. Genom att bli medlem, köpa gåvor i vår shop eller donera direkt på Bankgiro: 397-4870.

FÖRENINGEN STORASYSTER

Kungsholmsgatan 17B
112 27 Stockholm
kontakt@foreningenstorasyster.se

Organisationsnummer: 802465-2169