Sofia, 32

Allting började hemma. I den familj jag växte upp i var sex och sexualitet något en inte talade om. Det var något skamfullt, fult och farligt. När jag började skolan blev det tydligt att jag var annorlunda. Eller, jag var ju inte annorlunda men jag hade andra regler än mina klasskamrater. De andra tjejerna i klassen började prata om killar och fråga chans, men jag vågade inte och visste inte hur jag skulle agera eller förhålla mig till det. Så jag drog mig undan och blev utanför. Egentligen var jag ”kär” i flera stycken killar men det vågade jag förstås inte berätta.

När jag åkte på läger blev det ännu värre. De unga lägerledarna som i all välmening ordnade tjejgrupper där en skulle prata om killar och sex osv. förstod nog inte vilken skada de gjorde på mig. Det var som om de antog att en hade haft en pojkvän och jag 11 år gammal hade ju inget att berätta. Jag skämdes för det och jag skämdes för att jag skämdes.

När jag fick mens vågade jag inte berätta det för min mamma och när hon fick veta så försökte hon dölja det för min pappa. Sen började jag svälta och när den försvann tyckte jag det var lika bra.

Efter studenten flyttade jag och träffade min första pojkvän. Fri från mina föräldrar hade jag för första gången en möjlighet att bryta mig loss från deras värderingar. Vad jag inte förstod var att jag ju inte visste något om min egen sexualitet och att den är en bra grej. Att onanera själv eller ta reda på vad jag gillade var ju något som inte fanns, något som jag aldrig hört talas om, och hade jag det förknippades det som sagt med skam och skuldkänslor.

Så när vi skulle ”göra det” så gick det naturligtvis inte. Han gick ner på mig och gav mig min första orgasm men det förstod jag inte heller. Bara att det var skönt och pirrade i kroppen, men när han skulle komma in i mig gjorde det ont och jag blev rädd. Vi gick till en studenthälsa men jag har inget minne av att de berättade något som jag hade nytta av där.

För att kompensera för att jag inte kunde ha omslutande sex gick jag ner på honom. Jag ville det inte men jag gjorde det. Jag antar att det inte kan räknas som våldtäkt eller sexuellt övergrepp, killen gjorde inget fel, tvärtom var det jobbigt för honom med – och för mig var det traumatiserande. Jag kände mig äcklad, smutsig och ful.

Pojkvännen gjorde jag slut med, tyvärr. Det var enklast så och det skulle dröja nästan tio år innan jag kunde njuta av sex. I efterhand tänker jag att allting hade kunnat bli en vändpunkt om jag fått stöd och uppmuntran då. Istället fick jag självmordstankar och utvecklade bulimi.

De enda jag vill ”skylla” på om jag nu ska hitta syndabockar är mina föräldrar och andra vuxna i min närhet – skolsyster, lärare osv. som inte berättade något om tjejers sexualitet, eller på ett insiktsfullt vis uppmuntrade mig att upptäcka min egen sexualitet. Jag tror även att samhällets syn på kvinnor, genus osv. har gjort sitt. Mina föräldrar och de andra vuxna som inte ”såg mig” var/är väl en del av det systemfelet.

På frågan om jag blivit våldtagen eller sexuellt utnyttjad måste jag svara nej, men om någon frågar om jag mått dåligt pga. detta eller om det påverkat mig så är svaret ja.

Jag har aldrig hört någon berätta om liknande erfarenheter och ändå tänker jag att jag inte kan vara ensam. Kanske kan min berättelse hjälpa någon annan.

Comments are closed.

STÖD OSS

Du kan stödja oss på olika sätt. Genom att bli medlem, köpa gåvor i vår shop eller donera direkt på Bankgiro: 397-4870.

FÖRENINGEN STORASYSTER

Kungsholmsgatan 17B
112 27 Stockholm
kontakt@foreningenstorasyster.se

Organisationsnummer: 802465-2169