Rebecka, 20

Jag har intalat mig själv att detta är viktigt, en del av läkningsprocessen. En chans att greppa vad som faktiskt hände, en chans att förstå att det aldrig någonsin var mitt fel. Två år. Nu har det gått två år.

Det var en vän till mig, jag har alltid tyckt gott om honom. Han ger intrycket av en ”skön snubbe”, rökte en underlig sort av LM, kallade sig själv feminist och pratade öppet om hans systers psykiska ohälsa. En ”medveten” snubbe. Vi hånglade på en veranda och just där och då ville jag verkligen vara med honom. Låt oss kalla honom för Carl, för enkelhetens skull.

Han sa precis innan han la handen runt min midja ”Kom ihåg att jag inte alltid är feminist-Carl, jag blir en annan människa.” Jag kunde inte förstå hur en kunde särskilja på sina ”jag”, där en var feminist och en annan inte. Samma natt våldtog han mig och jag vågade inte berätta för någon. Det var ju mitt fel, eller hur? Jag var alldeles för full, jag hade ändå hånglat med honom. Han var en vän, någon som jag trodde aldrig skulle göra mig illa.

Det tog ett år innan jag vågade berätta för någon, i en soffa på en rökfylld klubb, och min vän omfamnade mig med tårar i ögonen. Jag hade inte gråtit över det förens då. Det var som om han hade fryst alla mina känslor, jag hade i ett helt år känt mig helt avtrubbad. Jag hade i ett helt år behövt vara i hans sällskap utan att kunna skrika rakt ut vad han gjorde mot mig, hur det han gjorde hade förändrat allt. Men jag kunde ju inte berätta för någon av våra vänner, de älskar Carl, de hade tagit hans parti, de hade aldrig trott mig. De var hans vänner innan de var mina.

Två år senare har jag vågat berättat för mina närmaste men det tar tid, två år senare har jag insett hur mycket det påverkat mig. Det har förstört mig. Varje gång jag tvingas umgås med honom tas den lilla biten jag tror jag bearbetat ifrån mig. Jag dricker med sådan försiktighet, rädd att känna att jag inte är i kontroll, rädd att samma sak skall hända igen. Rädd att älska sex offentligt, rädd att folk då inte ska se mig som en riktigt offer för ett sexuellt övergrepp. ”Du ville ju, eller hur?”. Nej, NEJ. Hela min kropp skrek nej, jag skrek nej. Ingenting jag gjorde den där natten för att förmedla att jag inte ville hjälpte, och ändå kan han leva sitt liv fullt normalt medan jag får obehagskänslor så fort han bara dyker upp i min feed. Jag blir orolig när jag får höra att han varit på en ny dejt, skaffat en flickvän eller ens vistas i ett sällskap med en kvinnlig vän. Jag vill varna dem, han är inte den ni tror han är. Jag önskar någon hade varnat mig.

Jag har aldrig varit rädd i min egen stad förens detta hände. Jag har rest mycket, i så kallade osäkra länder. Alla mina och Carls gemensamma vänner har varnat mig för vad som kan hända, vad som kan hända en ensam kvinna på resande fot. De har alltid tänkt att det är sådana tillfällen jag bör vara rädd, på min vakt, ta det försiktigt. På Indiens gator, berg i Nepal, öar på Filippinerna. Ställen där ”män har en helt orimlig syn på kvinnor”. Lite visste de att det enda stället jag egentligen någonsin har behövt vara rädd på var i vårt eget bostadsområde, där ingen trodde jag någonsin var i fara. Lite visste de att den enda mannen som någonsin skadat mig på det här viset är deras barndomsvän. Nu är jag alltid på min vakt, kanske ännu mer på ställen jag inbillat mig vara trygga. Men jag lever, jag läker och jag förstår äntligen två år senare att det aldrig någonsin var mitt fel.

Comments are closed.

STÖD OSS

Du kan stödja oss på olika sätt. Genom att bli medlem, köpa gåvor i vår shop eller donera direkt på Bankgiro: 397-4870.

FÖRENINGEN STORASYSTER

Kungsholmsgatan 17B
112 27 Stockholm
kontakt@foreningenstorasyster.se

Organisationsnummer: 802465-2169