My, 26

Jag är på behandlingshem just nu för mitt drogmissbruk och har sen jag kommit hit försökt att jobba mycket med mina övergrepp. Innan dess har jag aldrig talat om det för någon. Jag tyckte när jag var yngre att det var bäst att ”låtsas” som ingenting och att det inte hade hänt.

Det hela började med att min mamma träffade en man när jag var runt nio år. Jag gillade honom direkt och han hittade på saker med mig och min syster. Min pappa hade aldrig varit med i bilden, så när han kom in i våra liv så kändes vi som en riktig familj. Vi åkte ofta iväg på utflykter, som en riktig familj helt enkelt. Han flyttade ganska snabbt hem till oss och jag såg verkligen honom som min pappa. Jag litade på honom fullt ut och han och jag hade handboll som intresse och därför åkte vi iväg bara vi två och kollade på matcher.

Enda nackdelen som jag kan se nu när jag är äldre är att han gärna drack, och väldigt mycket. Han hade jobb och körkort, så han kunde kontrollera det. Men det gjorde också att min mamma börja dricka mer och mer, och hon hade inget jobb och kunde inte alls kontrollera det.

När jag var elva år så var vi iväg och tältade på High Chaparral. Jag, min syster och min mamma gick och la oss tidigt i tältet medan han festade kvar på någon pub. Jag vaknade av att han kom ramlande in i tältet, och av någon anledning la han sig bredvid mig. Just då tänkte jag inte på att det var något konstigt. Han höll om mig, så som jag trodde en förälder kan göra med sina barn. Så jag försökte sova vidare, men långsamt gick hans hand ner mot min mage, och min rumpa och till slut till mitt underliv, utanför byxorna. Mitt hjärta slog fortare och fortare. Jag fattade ju direkt att sånt här gör ju inga föräldrar mot sina barn. Han stank alkohol och snus, det kommer jag ihåg så tydligt. Än idag kan jag äcklas av de två lukterna tillsammans.

Den gången gick jag därifrån och la mig bredvid min syster. Och pratade inte med någon om det. Bäst att låtsas som ingenting. Allt var som vanligt efter det och dagarna flöt på. Jag ”glömde” bort det och tänkte helt enkelt inte på det.

När jag var tretton år så började min mammas drickande att spåra ur. En kväll sov jag i mitt rum som var mittemot min mammas och hans rum. Min syster var hos en kompis och jag och min mamma hade haft myskväll bara vi två, för återigen var min styvpappa ute och drack. Jag hörde när han kom hem för han ramlade in. Men tänkte inte mer på det. Sen helt plötsligt öppnades min dörr, och jag trodde det var min mamma som skulle titta till mig, men när jag öppnade mina ögon så var det han som satt i min säng. Just i det ögonblicket tänkte jag inte alls på den gången när jag var elva år. Han la sig bredvid mig, och doften av alkohol och snus for igenom hela rummet.

Han höll om mig och jag försökte bara somna om. Men det gick inte för han började tafsa på mig och denna gång innanför mina byxor. Han tog mig på underlivet och jag reste mig upp för att gå därifrån, men han tryckte ner mig igen och stoppade denna gång upp fingrarna i mig. Men jag vred mig till slut loss och sprang in till min systers rum. Hela den natten låg jag vaken och kollade mot dörren och ryckte till i hela kroppen så fort jag hörde något ljud. När det äntligen blev morgon och jag hörde min mamma gå på toaletten, så sprang jag in till henne och grät och berättade vad som hade hänt.

Hennes ord kommer jag aldrig någonsin glömma. Hon sa till mig ”att han var full och trodde nog att det var henne han hade tafsat på”. Att inte bli trodd på måste vara hemskt, men att ens mamma förklarar bort något sånt här, det gjorde riktigt ont. Kändes som om någon stack en kniv i mitt hjärta.

Han bodde kvar med oss ett år efter det tills mammas drickande blev för mycket och han lämnade henne. Att gå upp varje morgon och se honom var hemskt. Såklart kom tankarna att det var mitt fel, att jag hade uppmuntrat honom eller bara gnällde, för kanske var det så? Varje natt satte jag alltid saker för dörren så att ingen skulle kunna komma in.

Idag är jag 26 år och kämpar med mitt drogmissbruk, och det är först nu jag pratar om det. Det gör ont att bara skriva om det, men det är ett steg i rätt riktning. Det som gör mest ont är att alla i min familj och släkt visste om detta, men ingen försökte prata med mig om det. Alla gjorde som jag, låtsades som ingenting. För jag var ju glad?

Mitt förtroende för vuxna sjönk då, och sedan dess har jag haft stora problem med tillit till andra människor. Det var ingen som föreslog att jag skulle anmäla honom förrän jag träffade min kille, för tre år sedan. Han var den första jag berättade allt för och som verkligen lyssnade, och som stöttade mig i att polisanmäla. Jag gjorde en anmälan, men tog sedan tillbaka den då jag var så djupt i mitt missbruk då att jag inte orkade ta tag i det.

Comments are closed.

STÖD OSS

Du kan stödja oss på olika sätt. Genom att bli medlem, köpa gåvor i vår shop eller donera direkt på Bankgiro: 397-4870.

FÖRENINGEN STORASYSTER

Kungsholmsgatan 17B
112 27 Stockholm
kontakt@foreningenstorasyster.se

Organisationsnummer: 802465-2169