Detta är min berättelse

Mia 36, berättar

Mia Sätterlunds berättelse:

Vet ni, det kan ta tjugo år att laga vad någon förstörde på tjugo minuter. När jag var 16 år blev jag våldtagen och slogs sönder i så många bitar att jag länge efteråt inte kom ihåg vem jag var innan. Mitt liv är numera mitt eget igen. Min kropp tillhör nu bara mig. Jag överlevde då men nu lever jag. Däremellan finns många år av rädsla, ångest, PTSD och kraschade relationer. Tung skam som ständigt värkte i bröstet och gjorde mig illamående. 

Jag vågade inte berätta för någon. Alla kommer säga att det var mitt eget fel, tänkte jag. Mardrömmar, sömnproblem, ensamhet. Det här farliga får aldrig hända igen tänkte min hjärna och skyddade mig så bra att jag till slut inte släppte in någon i mitt liv. Varje dag var en kamp för att bara orka låtsas att allt var bra. Våldtäkten får inte mig att gråta längre men när jag tänker på åren jag fått kämpa för att må bra igen börjar tårarna rinna. Så mycket liv som är förlorat, så mycket liv som jag fått använda för att laga vad någon annan hade sönder. 

Mitt liv hade sett annorlunda ut om jag inte hade blivit inlåst i ett hotellrum, och utsläppt en knapp timme senare trasig, blodig, bedövad och smutsig. För alltid förändrad. Något togs ifrån mig den dagen och något annat lades till. Något jag nu alltid bär med mig. Min våldtäktsman kommer aldrig straffas för vad han gjorde men han kommer alltid vara skyldig. Jag skäms inte längre för nu vet jag att skammen aldrig var min. Jag är ledsen att det hände mig men numera himla glad att jag överlevde. 

Jag hittade en ny väg, ett nytt yrke och ny livslust. Vad bra det blev. Vilken tur att jag inte gav upp fast det var allt jag ville. Och om du ligger på badrumsgolvet och gråter som jag länge gjorde, vill jag att du ska veta att allt som nu är vackert i mitt liv började på det där kalla golvet. Det finns ett liv efter det här. Jag vill att du ska veta det. Du är inte ensam och det här livet är värt att kämpa för.

Tags: No tags

Comments are closed.