Lovisa Ros,

Andas.

Hon var flickan som blev utsatt. Offret du kunde läsa om i tidningarna. Bruden som var med om ett övergrepp. Hon var tjejen som aldrig vågat berätta, som aldrig vågat säga det till sig själv. Men nu säger hon det för första gången till sig själv och till alla er som lyssnar, hon blev våldtagen. Hon minns vad som hände, varje detalj, varenda känsla och rörelse som knappt existerade i hennes tunna kropp.

Hon känner ingenting som den tomma luften ovanför oss. Hon upplever sig bara tom och kall som en decembernatt. Det är nästan som om att hon har somnat i snön och aldrig vaknat upp igen. För hur kan en minnas varje sekund som blev till minut och varje minut som blev till minuter, då det tunna avståndet mellan två kroppar blev hotfulla och farliga. Som den spricka som växer sig större i isen.

Hon minns doften och hur hennes kropp vek sig och frös till is.

Hans händer ville att hon skulle blunda. Hans armar ville trycka hennes huvud mot kudden, som att han ville skydda henne från en mardröm. Men han lyckades inte, för hon befann sig redan i mardrömmen och det värsta var att det var hon som hade huvudrollen.

Hon hade blivit lurad och drogad. Sökt tröst hos en främlings armar, ville få känna sig liten och glömma allt som hänt en vecka innan med hennes väns död.

Hon ville glömma döden och förtränga den med något fint. Hon trodde hon skulle må bättre av att följa med en främling hem, Hon trodde att det skulle hjälpa att skratta med honom tills hon låg på golvet grät av lycka, Hon trodde hans kyssar skulle få henne att känna sig glad.

Hon vaknade av att någon var i henne, Hon trodde det var han som skulle få henne att känna sig smärtfri för någon minut eller två. Att det var han som hade kysst henne på pannan för att säga godnatt. Att det var han som brottades med hennes kropp och ville att hon skulle fortsätta drömma.

Men när hennes armar fick styrka och hennes kropp fick insikt om att något var fel, hon vände sig om, med våld. Och han som var framför henne var en främmande man. Det var inte han som kysste henne godnatt; det var hans egna bror.

Fem minuter efter hade hon förstått vad som föregick, slängde hon på sig kläderna och snodde två cigaretter, gick där i från med gift i magen.

Hon lät honom vara ovan henne för hon kunde inte förstå. Hon kunde bara inte förstå. Förstår du det?

Hon frös till is, Hon frös fast, Hon frös av rädsla och hon var offret som skrek i tystnad.

Hon sprang ut på gatan och möttes av främlingar, flera tusentals främlingar. Alla kunde se henne förutom hon själv, för hon kunde knappt se hur hennes fötter rörde sig fram. Hennes steg kändes som två motpoler som försökte ta sig fram i ren rädsla för över vad som skett. Hon ville ringa någon men hennes mobil var död, precis som hon själv. Paniken spred sig i kroppen som gift. Hon började klia på sig själv.

Hon hade en vän som bodde där hon var, hon bankade på alla klockor hon kunde komma åt. Men ingen öppna. Hon sprang med panik därifrån, kämpandes genom människors armbågar till berg.

Hon försökte klamra sig fast vid järnräcket i metron, men hennes händer darrade för kraftigt för att hålla balansen till ett stadigt grepp. Hon kände varje pust hon hade i nacken och hur folkmassan stod tätt inpå hennes kalla, döda kropp. Hon försökte att andas, Andas.

Men inte ens med tvång kunde hennes lungor leva. Omgivningen blev allt oklarare, från att ha varit lika klar som en stjärnhimmel som gick till dis. Allt började krackelera. Allt blev till speglar och där stod hon och iakttog sig själv från varje vinkel med gråt i halsen. Den svarta mascaran hade lagt sig som smuts på hennes kalla kinder. Armarna var röda efter hon rivit sig så hårt att det övergick till blod.

Hon kände sig smutsig, Hon kände sig slagen, Hon kände inte igen sig själv.

Hon sprang ut från metron när dörrarna öppnades efter hon åkt en station. Hon sprang till slutet av perrongen, bort från dem människor som rörde vid henne. Bort mot något hon inte visste fanns. Hon satt sig på marken och kollade ut i intet. Hon satt och stampade på marken och rev upp såren som precis hade slutat blöda. Hon satt där i ett hörn och hörde inte hur metron svischade förbi. Det var som att vara i rymden för tiden, tiden den existerade inte.

Hon vet inte hur, men hon tog sig hem. Dem tunga stegen tog henne upp mot lägenheten, hon drog igen gardinerna och la sig i sin egna säng, hon somnade och domnade bort i snön.

Hon vakna upp och det var vinter.

Hon ställde sig i den kalla duschen i försök av att få hennes känslor att smälta bort. Men allt hon kände var smuts. Så jävla mycket smuts. Dina händer var ju kvar i henne och hon försökte tvätta av smutsen, som vägrade försvinna, förstår du det?

Våren kom, och hon hade börjat andas igen. Hon vet nu att smutsen satt inte på henne. Utan den satt i henne. Och med tiden kommer den försvinna ifrån henne. Kanske till sommarn, vem vet. Men den kommer aldrig att försvinna ifrån dina händer.

För det var du som våldtog mig och det var du som nästan fick mig, att sluta andas.

Andas.

 

Comments are closed.

STÖD OSS

Du kan stödja oss på olika sätt. Genom att bli medlem, köpa gåvor i vår shop eller donera direkt på Bankgiro: 397-4870.

FÖRENINGEN STORASYSTER

Kungsholmsgatan 17B
112 27 Stockholm
kontakt@foreningenstorasyster.se

Organisationsnummer: 802465-2169