Detta är min berättelse

Lisa 31, berättar

Det sjukaste är att man aldrig har berättat för någon, vad som egentligen hände. Hur man blev behandlad och varför man fick panikångest och har mått som man gjort. Än idag lider jag av mardrömmar, sömnproblem och panikångest. Depressiv episod skriver psykologen i journalen. Aldrig har man vågat berätta vad som hände under de där åren. Skammen antar jag, och känslan över att vara misslyckad.

Jag var 18. Idag är jag 31 och har fortfarande svårt att förstå vad som egentligen hände. Men idag börjar jag förstå varför man är lite avtrubbad och inte kan hantera känslor eller visa något större utåt. Blir lätt obekväm när någon ger en komplimanger eller visar intresse. Man skämtar bort allt. Avfärdar för att kanske rädda sig själv. Visa sig stark och inte öppna sig för mycket igen. För allt var ju kanske mitt fel. Det var så han sa. Mina känslor var inte värda ett dyft.

”Du förstör anonym”. Så löd rubriken i brevet min vän skrev till honom. Ett långt brev till min dåvarande pojkvän om hur han förstörde mig. Hur ont det gjorde för henne att se hur ledsen och förstörd jag var, men trots allt ändå älskade honom. ”Snälla ni kan väl försöka lösa allt mellan er.” Men där svartnar det för honom, när han öppnar det där mailet, ”Förstör anonym”. Han tog inte till sig brevet. Det blev ingen tankeställare för honom. Istället så svartnar det och han tog ut det på mig.

Men jag älskade ju honom? Trodde jag då. Det var nog allt annat än kärlek. Rädsla. Han var arg. Han skriker på mig, han knuffar mig. Jag går efter och försöker prata med honom, men tillslut säger han inte ett ljud utan fortsätter bara gå in mot skogen. ”Snälla stanna och prata med mig”. Men nej, han fortsätter in i skogen tills man kommer ifatt.

I ett förhållande där man ska kunna lita på varandra så sätter man inte en kniv mot den andras hals och försöker våldta den andra. Inte förens jag får riktig panik och bryter ut i gråt och inte får någon luft så slutar han. Vi går hem. Sover. Jag vaknar tidigare och vet inte riktigt om det som hände under natten var det på riktigt eller inte. Jag måste ha drömt. Jag ser mig om i rummet för att se om kniven ligger där. Det gör den. Det var ingen dröm. Men jag förstår, du var arg. Något hade jag säkert gjort fel. Jag hade visat mig svag och ledsen inför min vän. Hon hade blivit orolig och ville att vi skulle lösa våra problem. ”Är hon glad så är jag glad, och är hon ledsen så är jag ledsen.”

Du flyttade senare till en egen lägenhet. Jag var ofta där. Förstöra anonym. Du ska få se hur mycket jag kan förstöra. I köket letar han efter föremål han kan förstöra mig med. Brödkavel, en slev, hårborste, skaftet på hammaren. Ja, man måste ju testa hur förstörd hon egentligen kan bli. Livrädd och gråtandes, bedjandes att inte göra mig illa. ”Jag gör vad som helst bara du slutar”. ”Ja, då ska du suga av mig”. Tänk att ha en sån makt över en annan. Att kunna bete sig precis som man vill. Att trycka ner någon såpass att den andra inte har mod nog att lämna. ”För vem skulle vilja ha dig ditt feta jävla äckel?”.

Det är bara en liten del av det som hände.

Tags: No tags

Comments are closed.