Linn, 29

När jag var ca 5 år började min morfar utnyttja mig sexuellt. Jag var ett ganska ensamt barn som blev väldigt glad och tacksam för den vuxna uppmärksamheten jag fick. Han var alltid så rolig och gav mig väldigt mycket tid, uppmärksamhet och presenter.

Steget från att leka kittellekar till att börja ta på en var inte långt. Och eftersom vi var ”kompisar” och han aldrig gjorde mig illa så kändes det som att jag kunde ställa upp på det. Det var även lite spännande att han och jag gjorde nåt hemligt, att jag var så speciell att han ville göra sånt med mig.

Det höll på tills jag var ca 12 med jämna mellanrum då han kom och hälsade på. Men det hände nåt när jag började komma in i puberteten och började förstå mer och mer vad som var lämpligt och inte mellan vuxna och barn. Men jag vågade fortfarande inte berätta för nån.

Efterhand började jag må sämre och ibland när jag fick breakdowns så berättade jag för en kompis eller två. Men jag fick tyvärr bara dåliga reaktioner. Nån blev nästan sur och sa ”tror du att du är den enda som varit med om jobbiga grejer i livet eller?”

Jag krävde inte att nån skulle anmäla honom eller hämnas, jag ville nog främst bara ha nån som lyssnade, tog mig på allvar och bekräftade att jag hade blivit utsatt för ett svin. Men det fick jag aldrig.

Fick fler och fler breakdowns när jag drack alkohol lite senare i tonåren och tillslut blev det ohållbart. Jag mådde så dåligt och hade inte fått bearbeta detta alls. När jag till slut berättade för mina föräldrar så fick jag inte heller nån vettig reaktion, de sa bara att de inte vetat om något och att det var synd att jag inte sagt något tidigare. De är konflikträdda och vill gärna sopa jobbiga saker under mattan.

Jag har fått försöka hjälpa mig själv och börjat i samtalsterapi mm. Han bor många mil ifrån mig och efter att ha hotat att anmäla så kommer han förhoppningsvis aldrig finnas i mitt eller familjens liv nånsin igen.

En anmälan kommer ändå inte leda någonvart eftersom det var många år sen detta hände plus att han är så gammal att han ändå inte skulle få något straff värt att nämnas. För mitt eget psykes skull så orkar jag ändå inte med nån rättegång eller att behöva möta honom.

Comments are closed.

STÖD OSS

Du kan stödja oss på olika sätt. Genom att bli medlem, köpa gåvor i vår shop eller donera direkt på Bankgiro: 397-4870.

FÖRENINGEN STORASYSTER

Kungsholmsgatan 17B
112 27 Stockholm
kontakt@foreningenstorasyster.se

Organisationsnummer: 802465-2169