Lina, 31

Jag var så härligt positiv till livet, jag hade stora drömmar, jag visste inte om jag någonsin skulle nå mina drömmar, men det var en härlig känsla att veta att jag är fri att göra precis vad jag vill med mitt liv. Jag älskade att träffa nya vänner, att försöka få med dem på tåget, ”vi lever bara en gång”. Sprida energi. Jag kände hur jag sken som solen och var ofta förväntansfull på livet.

Jag utforskade storstaden och där skulle min resa börja, ny och färsk i arbetslivet. Tackade ja till alla jobb jag fick under alla olika arbetstider. Jag ville tjäna pengar så att jag kunde få en bra start.

Bland annat jobbade jag som barnflicka som det så fint heter. Så jag jobbar natt hemma hos en klassisk kärnfamilj som jag jobbat hos tidigare ett par gånger. Jag sitter i soffan sent. Han kommer hem från jobbet, sätter sig i soffan bredvid mig och jag tänker att han säkert bara ska vara lite social för att vara trevlig. Men jag minns hur han började gå in på konstiga samtalsämnen, det ena ämnet ledde till det andra. Plötsligt berättar han en massa sjuka kriminella saker han gjort mot människor som gjort honom upprörd.

Han berättar vad han tycker om mig, mitt utseende, min utstrålning. Han gillar hur oskyldig jag verkar, han säger att jag känns färsk i livet. Han börjar prata om högre makter och att han känner hur våra själar pratar med varandra och sitter ihop. Att han behövde mig i sitt liv hädanefter, att han inte gillade att bli sviken eller upprörd. Han berättar igen vilka hemska saker han är kapabel till att göra, att han letar upp människor som svikit honom om han så måste leta i varenda stad i hela Sverige. Jag minns hur det kändes som att tiden stod still, hur rädd jag var, jag sa knappt ett ord under hela det här samtalet. Hela jag frös till is.

Han skulle göra olika övningar på mig. Det började med ett stryptag. Sen en rad olika sexuella övergrepp. Jag blir så ledsen när jag tänker på det, jag är så ledsen över att jag var så naiv, att jag satt kvar och lyssnade, att jag inte bara reste mig upp och gick därifrån. Hur svårt kan det va? Jag gjorde inte ett ljud ifrån mig. När det var över gick han in i duschen, då smög jag ut därifrån. Jag minns hur jag stod vid tunnelbanan mitt i natten men inga tåg gick, men en man jobbade i en lucka och frågade om jag behövde hjälp. Jag minns inte alls hur jag tog mig hem.

Jag berättade inte det här för någon, jag ville inte misslyckas i storstaden, det skulle ju bli något bra av mig. Så jag ruskar av mig detta som om det inte hänt, jobbar, träffar ett litet härligt gäng med vänner.

Några veckor senare är det en fest. Jag känner alla på den här festen ganska bra, men det är ett nytt ansikte med. Även den här mannen är fascinerad över hur oskyldig och färsk jag verkar vara. Han pratar om hur det onda i livet inte har nått fram till mig än. Han är mer än dubbelt så gammal som jag är. Vi alla ska sova kvar och jag kryper ner med min tjejkompis i en säng. Tidigt på morgonen vaknar jag i panik, den där mannen har haft sex med mig när jag sovit. Jag minns hur jag var vaken när han gjorde det men jag kunde inte lyfta ett finger. Jag hade hans sperma mellan benen. Det blev mycket tjafs den här morgonen, han erkände att han hade gjort det.

Den här känslan, den sitter nästan alltid där i magen. Ångest. Ånger. Dom tog ifrån mig min lycka, jag skiner inte som en sol längre. Jag är alltid misstänksam.

De här två männen är inte dom enda männen som tagit för sig av mig. Min första pojkvän var hårdhänt mot mig och våldtog mig när jag var akut opererad för blindtarmen, jag sa nej flera gånger, jag hade stygnen kvar, han fick pressa isär mina ben och hålla fast mig för att kunna utföra sitt sexuella jäkla behov. Jag minns hur ont jag hade mellan benen efteråt, hur det sved och brände. Blåmärken på brösten och låren.

Män som bara måste anmärka och påpeka hur jag ser ut. Män som vill trycka ner en till sitt svagaste lilla jag för att sen spotta och sparka på en, och sen berätta ännu mer hur värdelös en är. Hur ska jag någonsin kunna stå rakryggad och tro på att jag duger igen?

Det här är något jag nästan aldrig har pratat om med vänner eller familj, jag ser och hör hur obehagligt samtalsämnet är och hur de inte orkar höra. Det är nästan det jobbigaste, att behöva bearbeta detta ensam, att behöva skämmas över att jag var så naiv och gjort sådana misstag. Att jag tog det där jobbet, att jag sov på den där festen.

Nu är det 6 år sen och själva händelserna tänker jag inte ofta på, men ångesten, osäkerheten och rädslan för livet är lika stor om inte större. Det sitter liksom i mig, i själen.

Jag har gått i terapi och stödsamtal för detta, pratat med polisen, fått vård. Lagt ner otroligt mycket tid och kämpat mig igenom och upp ur många mörka gropar. Idag mår jag bra och kan ändå njuta av livet, men själen min är skadad. Jag ser ändå ljust på framtiden och ska leva livet jag vet att jag är värd.

Kram till er alla som kämpar!

Comments are closed.

STÖD OSS

Du kan stödja oss på olika sätt. Genom att bli medlem, köpa gåvor i vår shop eller donera direkt på Bankgiro: 397-4870.

FÖRENINGEN STORASYSTER

Kungsholmsgatan 17B
112 27 Stockholm
kontakt@foreningenstorasyster.se

Organisationsnummer: 802465-2169