Låt oss prata om sex

I ’Låt oss prata om sex’ delar personer med egna erfarenheter av problem med sex till följd av våldtäkt eller andra sexuella övergrepp med sig av sina upplevelser och tips på hur de arbetat med sin sexualitet. Har du en erfarenhet du vill dela med dig av? Maila oss på helamig@foreningenstorasyster.se eller fyll i formuläret längst ner på sidan. Du är alltid anonym när din erfarenhet publiceras på hemsidan. 


”Sexuellt våld är handlingar som skadar, gör ont, skrämmer och kränker. Ett sexuellt övergrepp kan innefatta passivitet, tvång, dominans och förnedring.  Vad som saknas är ömsesidighet, lyhördhet, samtycke, respekt för gränser, kroppslig och mental närvaro. Alla dessa aspekter ska finnas med under sex. Det du var med om var inte sex, det var våld. Det sexuella övergreppet har inget med din sexualitet, eller din förmåga att bli kåt, att göra. Du behöver få prata om skillnaden mellan dessa två, så att det kan kännas skönt och härligt att bli kåt igen.

Det går att må bra igen efter ett sexuellt övergrepp och det går att hitta vägar för att sex ska vara just bra och njutningsfullt.

Ett sexuellt övergrepp innebär förlust av kontroll och bestämmanderätt över den egna kroppen och psyket kan försätta en i panikläge, lite som nedförsbacken i bergochdalbanan, och det varar tills hjärnan signalerar att faran är över. Men för många gör den inte det, panikläget fortsätter tjuta som ett brandlarm, dag och natt, och låser både kroppen och känslorna. Det spelar ingen roll om övergreppet var våldsamt och oväntat eller pågått under längre tid. En kropp och hjärna i ständig stridsberedskap kan inte bli kåt. Sexuell upphetsning förutsätter både en känsla av trygghet och att du gjort upp med känslorna kring traumat.

Överlevnadsstrategierna från min sida har varit att inte våga säga nej eller säga ifrån. Att ”bara” vara passiv, utifrån en rädsla av att bli mer skadad. Få mer ont eller blöda mer. Det kan vara svårt att säga nej, för det känns som att en måste argumentera eller ha en anledning till varför en säger nej. Och då ska han bedöma, godkänna, om det är en rimlig ursäkt. Så ska det inte behöva kännas. Jag har känt mig avhumaniserad. Förlorat mitt egenvärde. Bedömt mig själv efter vad min kropp klarar av. Ändå har jag tagit mig vidare, hittat sätt som fungerar för mig.

Jag vill ju vara närvarande i det som händer. För många innebär en våldtäkt att man distanserar sig från sin egen kropp, och då kan det vara jobbigt att bara vara naken. Så det du kan prova innan du ens närmar dig sex – är att vara nakna tillsammans, onanera på egen hand och försök uppmärksamma vad det är som känns lätt respektive svårt.

Jag har ställt mig frågan om varför jag borde ha sex? Mina svar blev för att jag vill bli mer bekväm med min kropp. Få bättre självkänsla. Jag behöver få uppleva den delen av livet under trygga grunder. Behöver börja om från början och skapa positiva minnen av intimitet. Att det inte är farligt att ta på sig själv för att skapa njutning. Att det är okej att fantisera. Att inte bli rädd för känslan av att vara kåt. Få bli sedd, få närhet, njutning och ömhet. Få uppleva beröring och samlag på ett positivt sätt. Få känna hur det ska kännas när det sker på rätt sätt. Utan blod, rädsla, smärta, tårar och tvång.

Du har styrkan att hantera rädslan.

De andra måste visa att de bryr sig om dig och vad som är viktigt för dig. Att de får din tillit och förtroende är en bonus och en ära som de ska hantera ömt och respektfullt. Att sätta gränser i relationer kan vara svårt, speciellt om en inte känner sig trygg i sig själv. Då kan det kännas skrämmande, då en inte vet om en gör rätt eller fel. Men det kan aldrig bli fel då gränserna alltid ändras i den takt som du mår, och bör respekteras därefter. Gränser är alltid viktiga att sätta, vare sig du känner dig bekväm i det eller inte. För sätter du inte gränser så går du emot dina egna principer när det känns fel. Och du ska alltid lita på vad du känner. För dina känslor är viktiga och bör behandlas med respekt, både ifrån dig själv och ifrån andra.

Jag tjatar mycket om att man måste prioritera sig själv i första hand. Och jag tror starkt på det. För relationen med dig själv är det enda som du vet till 100% kommer att hålla livet ut, därför måste du ta hand om dig själv först. Det finns inga genvägar till att lära sig sätta gränser med dina nära och kära. Det finns bara att bryta mönstret så starkt du bara kan. Du måste öva dig på att göra motsatsen till det du brukar göra, gång på gång, för att förändring ska kunna ske. Mina råd är att:

  1. Börja lyssna till dig själv mera. Vad vill du och vad behöver du? Lär känna dig själv!
  2. Börja säga ifrån när någonting känns fel för dig, även fast det känns jobbigt
  3. Stå på dig! När du väl har satt din gräns så ändra inte på den. Tro på dina gränser och dess värde, därigenom får du makt.

Detta är något som kräver övning och ju mer du tränar på att stå upp för dig själv med lyckat resultat, desto starkare och mer självsäker kommer du att bli med tiden. Tillslut så går det på automatik och du kommer få belöningar, för det kommer kännas så skönt. Och ska vi vara riktigt ärliga: kan inte din partner ta dig för den du är så var det inte rätt förhållande för dig att vara i ifrån början. Samma gäller vänner och familjer!

Det jag hoppas att även du ska finna är styrkan att acceptera det du inte kan förändra, mod att förändra det du kan och förstånd att inse skillnaden.”

Kvinna, 25 år.


”För ett år sedan sa min kropp stopp. Jag minns tydligt en gång när min pojkvän kysste mig försiktigt, och jag blev paralyserad. Han sa att mitt hjärta slog jättefort. Man kunde höra det slå, medan hela jag var som förstenad. När han kramade mig lite för länge fick jag panikkänslor och slet mig ur hans famn. Då förstod jag hur mycket skada män orsakat mig. Vi slutade ha sex då, för jag kunde inte. Så fort det kom på tal blev jag illamående, obekväm. Jag ville aldrig ha något med det att göra igen.

Sedan första gången jag hade sex, har jag bara varit där. Det har varit för mannens skull. Mannen som ofta varit äldre, främmande, påverkad. Jag har väntat på att det ska ta slut. Jag har låtit mannen ta på mig, och intalat mig själv att det ska vara så. Jag har velat tillfredsställa andra, gått långt för att vara så tillgänglig som möjligt.

Konstigt nog har jag inte förstått att sex också är till för mig. För min egen njutning.

Jag har upplevt våld och förnedring. Rädsla. Men oftast bara en ekande tom känsla av likgiltighet.

Jag hade till slut turen att hitta en partner som jag känner mig trygg med. Det har varit viktigt för honom och för mig. Vi har pratat, mycket. Tagit det i min takt. Nu bestämmer jag. Ibland kommer känslan tillbaka, men då omfamnar jag den och accepterar att det var någon annans fel. Aldrig mitt. Vissa positioner kan jag inte ha sex i, att vara underst kommer inte på fråga. Man får hitta sätt som känns okej, och att inte vilja alls är också okej.

Jag har fött barn och känner mig mer i kontakt med mitt underliv. Jag ska lära min dotter att säga nej, att sparkas och slåss, att hon är värdefull och sin egen. För första gången är min kropp bara min kropp, som jag gladeligen delar med en person jag älskar. När det känns rätt förstås.

Jag hoppas innerligt att alla starka, kloka kvinnor en dag kan känna sig trygga i sig själva. Det är okej att ha mycket sex eller inget sex. Det är okej att vara arg! Prata! Ingenting är vårat fel.”


”När jag var 13 år blev jag tillsammans med en kille. Jag var så kär i honom och jag trodde på riktigt att det skulle vara vi förevigt. Vi var tillsammans till och från i nästan 3 år och under den perioden blev jag våldtagen X antal gånger och tvingad till oralsex samt att jag blev tagen på med fingrar i sömnen.
Jag bad honom sluta många gånger men han sa alltid att ”du är min flickvän och vill jag ha sex med dig får jag det, det är inte konstigt”.
Än i dag lider jag av alla minnen från den tiden. Jag kan inte ha vanligt sex med min nuvarande partner utan att vara överst från början då jag vill ha kontroll. Jag kan få svårt att andas och till och med panik då kroppen märker att jag har sex och försöker stoppa det. Majoriteten av alla gånger gråter jag precis när min partner kommit, jag får flashbacks och känslorna kommer tillbaka som en flodvåg. Jag hatar det. Jag har funderat många gånger på att prata om detta med någon men jag vet inte med vem, eller vart. Jag jobbar på detta genom att ha en väldigt öppen dialog om just sex med min partner och vi är väldigt noga med att jag känner mig redo, trygg och villig att ha sex.”

Kvinna, 17 år.


”Min kropp förstod vad som hade hänt långt innan jag själv gjorde det. Den ville bara inte ha sex längre. Varenda gång jag försökte ha samlag så kunde min kille inte komma in i mig, det var som att min fitta hade bestämt att den inte ville vara med om det där längre efter att den hade blivit våldtagen.

Jag mår jag mycket bättre nu och tack vare en fantastisk barnmorska och kurator på ungdomsmottagningen fick jag lära mig knipövningar och att smörja med locobase för att lära området att det inte är farligt med beröring. Idag kan jag ha samlag vissa gånger, medan det fortfarande gör ont andra gånger, men det är faktiskt inte så jobbigt längre. Det finns massor med annan sex jag kan ha som är lika härlig!”

Kvinna, 25 år.


”Jag blev utsatt för sexuella övergrepp och efter det fick jag vestibulit och vaginism, det gjorde ont i vaginan när jag hade penetrerande sex eller försökte stoppa in en tampong eller ett finger och vaginan ”slöt” sig, det gick alltså inte att få in något alls. Då jag alltid varit en väldigt sexuell person som älskar att prata sex och ha sex blev jag helt förtvivlad och trodde att jag aldrig skulle kunna ha sex igen. Jag fick hjälp av en kurator och barnmorska på en ungdomsmottagning och jag vill dela med mig av några tips som har fungerat för mig. Innan jag fick vestibulit och vaginism tänkte jag att sex alltid är ”penetrerande sex i vaginan”. Under perioden jag inte ville eller kunde ha penetrerande sex vidgade jag vyerna för vad sex är för mig. Det går att göra massa saker som är sexuella som inte innebär att penetrera vaginan, eller något annat hål för den delen också. Kyssas, smekas, oralsex, massage med mera. Jag tränade också mycket på att våga smeka och penetrera mig själv med ett finger. Jag tog vaselin på ett finger och gjorde som en massage och tryckte försiktigt mot väggarna inne i vaginan. Detta för att försöka få bort smärtminnet som satt i vaginan. Jag var också mycket öppen med min vaginism och vestibulit och pratade om det, speciellt till den jag hade sex med. Idag har jag ett rikt sexliv och fortsätter prata om och utforska sex!”

Kvinna, 24 år.


”I slutskedet av övergreppen kunde jag knappt ha penetrerande sex längre. Det sved, blev otroligt svullet och ibland kunde jag blöda. Desto längre allt pågick, desto mer invecklat blev det. Jag ville ju också ha sex med dig, fast var det verkligen jag som ville? Handlade det inte snarare om att jag, trots att jag var ledsen och arg över hur du behandlade mig, faktiskt ändå ville se till att du var kåt och hade det skönt? Jag glömde bort mig själv där. Jag kunde inte längre skilja mellan vad jag ville och vad jag inte ville. Jag visste jag inte längre vad som var okej eller inte vid sex. Till slut fick jag diagnosen vaginism. Ångesten över att inte kunna ha vaginalt samlag längre blev så stark och ledde till att jag slutade lyssna på min kropp. Då blev penetrationssex lika med all sex och jag tänkte att jag inte kunde ha sex överhuvudtaget längre och att ingen någonsin skulle vilja ha mig längre. Jag kände mig värdelös, osexig och otillräcklig. Det var som att jag tänkte att det enda sättet en visar att en tycker om någon är genom penetrationssex. Jag kunde inte heller lyssna, tro och förstå när någon sa att den tyckte om mig. Hur kan det stämma, när jag inte ens kan ge dig sex? Ångesten blev dessutom bara starkare av att den hjälpen jag fick av vården endast bekräftade min ångest över att inte kunna ha penetrationssex. Fokus var på att hjälpa mig ha ”sex” igen, aldrig på att övertyga mig om andra sätt att ha sex på och värdet i det. Allt detta gjorde att jag inte kunde träffa någon på över ett år. Det var för jobbigt och för läskigt. Men jag kände mig så himla ensam. Jag ville ju vara nära någon igen, men visste inte längre hur. Det enklaste sättet var att återvända till honom. Jag visste ju att han skulle vilja. Och det var samma sak igen – jag ville ju egentligen inte, men samtidigt tänkte jag att det var enda sättet att få vara nära någon. Jag kände ändå ingen smärta längre, trots svullnaden och ömheten.”

Kvinna, 25 år.


Låt oss prata om sex efter sexuellt våld! 

Comments are closed.

STÖD OSS

Du kan stödja oss på olika sätt. Genom att bli medlem, köpa gåvor i vår shop eller donera direkt på Bankgiro: 397-4870.

FÖRENINGEN STORASYSTER

Kungsholmsgatan 17B
112 27 Stockholm
kontakt@foreningenstorasyster.se

Organisationsnummer: 802465-2169