Kristin, 23

Till dig som var min vän, som jag litade på, men som missbrukade mitt förtroende och utnyttjade min kropp. Det här är till dig.

Du bjöd in mig på en sittning 2012, på högskolan du gick på. Temat var kinky. Roligt tänkte jag. Träffa lite nya människor och festa i en annan stad. Några kompisar kom över till dig på förfest. Jag vet inte vad jag hade för dricka med mig, eller om någon bjöd mig. Jag tog på mig mina höga klackar och du hjälpte mig skrattandes genom snön till festen.

Sittningen var inte så rolig. Det var mycket internt, skämt som bara ni fattade. Men jag åt och drack, och spanade killar. Det blev till sist för mycket alkohol. Jag sprang till toan och hävde ur mig hela kvällens intag. Kände mig väldigt ensam och tyckte att nu räckte det med festande det här decenniet. Trött och utpumpad hittade jag dig till slut. Vi gick hem, du var glad. Du hjälpte mig åter genom snön, mina ben darrade av kyla och utmattning. Vi kom hem och huvudet susade. Jag frågade var jag fick sova, och du sa att jag kunde ta sängen. ”Vad snällt”, tänkte jag, ”han tar soffan”. Jag sa att jag frös, så du lånade mig ett par mjukisbyxor. Jag kröp ned under täcket och började slappna av, kände sömnen komma närmare.

Då kröp du också ned under täcket. Du började ta på mig. Jag förstod inte varför, jag ville ju bara sova. Du sa ”Vi gör så här istället”. Jag hörde på din röst att du log, och så drog du av mjukisbyxorna du precis lånat mig. Jag fastnade i chock, panik, jag ville ju bara att det skulle vara slut, stopp. Jag sa inte nej. Jag sa inte ja. Jag hade inte ens kunnat säga mitt namn just då. Du hade sex med mig. Du klädde av mig, du rörde min kropp och du hade sex med mig.

När jag vaknade önskade jag att jag aldrig skulle vakna igen. Du ville ha sex. Jag sa inte nej. ”För jag sa ju inte nej igår, då kan jag ju inte säga nej idag”. Jag blundade för att slippa se dig, tänkte på någon annan, äcklades av mig själv.

På bussen hem var jag äcklig. Smutsig. Förbrukad. Korkad. Svag. Dum som inte insett ditt mål med att bjuda mig. Svag som inte sa nej. Korkad som hade litat på dig, fast jag lovat mig själv att aldrig lita på någon igen. Det var mitt fel. Äckliga jag. Äckliga du.

Aldrig fanns någon tanke på att anmäla dig. För vad? Vad skulle jag säga? Att jag druckit för mycket och följt med en kille hem? Att jag dessutom hade en svart, kort spetsklänning på mig gjorde ju inte saken bättre. Det fanns inga bevis. Jag skämdes.

Du skrev förra året och bad om ursäkt för hur du behandlat mig. För vi sågs en gång efteråt, då du försökte klä av mig igen. Men jag sa stopp och hejdå. Fyra år tog det för dig att skriva till mig. Jag vet inte varför du skev, men jag söker inga svar hos dig. En dag kanske jag förlåter dig, men det jag minns kan jag aldrig glömma. Jag skämdes så för vad som hände, och har försökt glömma och gå vidare. Jag vet att det inte var mitt fel, att jag inte är äcklig och hade jag bara berättat för någon kanske jag hade fått hjälp att anmäla. Det kanske inte hade gått vidare, för det gör det ju sällan, men då hade jag i alla fall gjort rätt.

Skammen är inte min att bära, men den tar tid att tvätta bort.

Comments are closed.

STÖD OSS

Du kan stödja oss på olika sätt. Genom att bli medlem, köpa gåvor i vår shop eller donera direkt på Bankgiro: 397-4870.

FÖRENINGEN STORASYSTER

Kungsholmsgatan 17B
112 27 Stockholm
kontakt@foreningenstorasyster.se

Organisationsnummer: 802465-2169