Jessica, 32

Jag har velat berätta min historia i så många år men det finns en mental spärr som hindrar mig från att sträcka ut handen.

Det har gått 10 år sedan sista våldtäkten och jag känner mig fortfarande smutsig och blottad, kan fortfarande se mina blåmärken och jag kan höra mig själv skrika. Mardrömmarna har inte försvunnit och jag är fortfarande rädd för främlingar.

En av våldtäkterna anmälde en vän till mig. Jag hade erbjudit min soffa till en man som förlorat nycklar, telefon och mobil efter en fest. Det var snö ute och jag ville inte ha det på mitt samvete att lämna honom ute och frysa i natten. Jag minns blicken. Jag minns ångesten som att jag visste vad som skulle hända innan det gjorde det. Jag minns kampen och strypgreppet. Jag minns slagen och hur han stönade mig i örat när han till slut fick som han ville. Det kändes som en del av mig lämnade kroppen och såg på, ståendes ett par meter ifrån, hur han använde mig. Hur han höll kvar mig med en arm hårt om min hals och viskade att han ville att vi skulle fortsätta ses såhär, att jag var toppen. Jag fick inte fram ett ljud men jag grät tyst.

När han hade somnat gled jag av sängen och låste in mig i badrummet. Visste inte var jag skulle ta vägen och ville inte att någon skulle få reda på vad som hänt eller se mig som jag såg ut. Mindes att jag tänkte på rakbladet i rakhyveln. Att jag kunde ta livet av mig, istället för att leva med skammen att inte kunna försvara sig själv. Jag ville bara dö.

Polisen kom till platsen men killen hade redan försvunnit. Men de kunde hitta honom med min beskrivning. Det visade sig att han redan var känd av polisen sedan tidigare. Jag fick åka till akuten och det kändes som ännu ett övergrepp när jag inte fick välja om studenter skulle få vara med vid min undersökning eller inte. Jag orkade inte bråka men jag grät. Jag har aldrig känt mig så värdelös som då när jag bemöttes av ifrågasättande och kommentarer som ”Men du måste ju tänka på studenterna, när ska de annars kunna vara med. Det här är viktigt för dem.” Och jag gav med mig, där också. De bekräftade bara känslan av att jag inte hade rätten att bestämma över min egen kropp.

Gärningsmannen blev häktad och våldtäkten bedömdes som synnerligen grov men ärendet lades ner när åklagaren bedömde att det stod ord mot ord, trots blåmärken, vittne och dna. Kuratorn återberättade för mig att åklagaren hade sagt att jag antagligen gillade det hårdhänt. Ett par dagar senare skar jag upp mina armar och blev tvångsintagen på psykakuten med heltidsövervakning. Trots att jag skadat mig själv kändes det som att jag fick straffet han skulle fått.

När jag fick träffa en läkare, lång, stor man var det första han sa efter att ha presenterat sig och tittat på mig en stund. ”Men du tror väl inte alla män är våldtäktsmän?” och jag ljög för frågan kändes inte ärligt omtänksam, utan snarare något för hans egen försäkran. Efter ett par veckor blev jag utskriven.

Jag vill säga att min historia slutade där, men det gör den inte. Ett år senare när jag började må bättre så hände något annat. Jag skulle gått ut med en kompis men jag hade fått ångest och ville snabbt åka hem igen innan festligheterna drog igång. Satte mig på bussen och ett gäng killar satt längst bak. Det fanns inte många lediga platser så jag satte mig på ett baklängessäte i närheten av dem. Jag hade hörlurar i öronen men ändå kunde jag höra hur de skämtade högt och skrattade. En av killarna började prata om att han desperat behövde en avsugning, de andra skrattade. Jag försökte att ignorera dem genom att titta ut i mörkret genom fönstret men såg hans spegelbild när han försökte få min uppmärksamhet. Vinkade till mig.

Det fortsatte hela vägen hem och jag ignorerade, ingen annan la sig i. Jag tänkte att det inte kommer hända mig igen. Jag hade blivit våldtagen redan och jag tänkte att det aldrig skulle hända mig igen. Jag tänkte att jag inte var tillräckligt attraktiv för att vara intressant på det sättet. Skulle gå av vid ändhållplatsen, så jag tänkte att de kanske skulle droppa av tidigare, men de stannade kvar och vi blev allt färre på bussen.

Övervägde att gå av tidigare eller säga till busschauffören, men jag gjorde aldrig det. Jag tänkte – det kan inte hända mig igen. Bussen stannade på sista hållplatsen och killarna började långsamt kliva ur. Jag väntade och lät dem gå före. Men de väntade utanför på mig. Jag kunde ha ringt någon, men jag gjorde inte det. Jag gick bara hem och tänkte att de inte skulle följa efter. Några av killarna gick åt ett annat håll men en var fast besluten. Jag skyndade mig sista biten och han sprang efter. Lyckades inte stänga entrédörren för honom. Han tvingade sig in i lägenheten och tvingade ner mig på golvet. Det spelade ingen roll att jag sa nej och kämpade emot. Jag kunde inte freda mig. Det pågick så länge, det kändes som om jag dog flera gånger. Han lämnade mig på golvet efter att ha tvingat sig på mig.

Jag skämdes för mycket för att anmäla, orkade inte gå igenom hela processen igen. Det kändes som att det var mitt fel. Jag gjorde inte allt jag säkert hade kunnat för att undvika det. Fortfarande klandrar jag mig själv för det. Jag berättade inte för någon, jag drog mig bara undan.

Idag försöker jag acceptera min ptsd och leva med den. Jag vill säga att det blir lättare med åren och att man glömmer men vissa saker sitter kvar under huden. Jag behöver prata om det här men jag kan inte. Jag är rädd, fortfarande.

Comments are closed.

STÖD OSS

Du kan stödja oss på olika sätt. Genom att bli medlem, köpa gåvor i vår shop eller donera direkt på Bankgiro: 397-4870.

FÖRENINGEN STORASYSTER

Kungsholmsgatan 17B
112 27 Stockholm
kontakt@foreningenstorasyster.se

Organisationsnummer: 802465-2169