Felicia, 25

Alkohol pumpar i mina ådror, tankarna glider förbi som att stenar sitter fast vid deras anklar och jag ligger i en säng som tillhör någon jag följt med hem. Någon som kommer att förändra min självbild ett tag. Någon som kommer att komma för nära även fast jag säger nej. Någon som inte lyssnar.

Jag är 23 år gammal och mitt huvud snurrar av alkohol. Han är en kille jag mötte en utekväll, vi skulle gå åt samma håll, följdes åt hem och skrattade. Kanske snubblade jag men alkohol skapade eufori och jag dansade fram. Han var rolig, just då, och med ångest dunkande i kroppen kändes det som en bra idé att gå hem med en kille som fick mig att skratta. Varför skulle jag inte anta att han var en bra människa? Han hade inte visat mig något annat den där timmen och vi hade varit på samma klubb.

Men i lägenheten känner jag mig fastlåst. Dörren stängs och hans läppar trycks mot mina. Jag kysser tillbaka, faller in i det, och skrattar. Ett ögonblick senare ligger vi i hans säng. Händer som rör min hud och jag viskar – Nej, nej jag vill inte, jag är trött. Han lyssnar i kanske någon minut, kanske en sekund, innan hans händer är där igen. Min tröja försvinner och jag låter honom kyssa mig. BH:n hamnar bredvid sängen och återigen säger jag det där ordet som han inte verkar höra – Nej jag är för trött.

Men han lyssnar inte. Ligger över mig och tar på mig. Låter naken hud röra min och jag ligger där, kysser inte ens tillbaka för jag har sagt nej, att jag vill sova, att jag är trött och inte vill det här. Jag är för full, mitt huvud är inte klart och jag mår illa. Men han har inte lyssnat och han har inte reagerat. Det enda han har gjort är en reträtt i en sekund eller två bara för att vara tillbaka med sina händer och läppar även fast jag sagt nej. Sedan drar han sig undan från mig, jag hör hur något prasslar och han nämner något om en kondom.

På en sekund blir jag klarvaken. Kroppen känns iskall. Vaknar till ur den tunga alkoholdimman, för går jag inte nu då kommer något hända. Knuffar undan honom och säger att jag ska gå hem nu. – Jag ska gå hem nu för jag måste gå. Iväg från situationen som kunde ha lett till något som jag hade sagt nej till, för jag hade sagt nej flertalet gånger och han hade inte lyssnat, hade inte brytt sig. Hade jag stannat hade han gått över gränsen ännu en gång.

Istället tog jag mina kläder och sa hejdå. Sa hejdå och han envisades med att kyssa mig, ville byta nummer och jag ville bara springa därifrån. Stängde dörren tyst bakom mig och lämnade lägenheten i centrala Stockholm på den där gatan jag fortfarande inte kan gå nedför längre. Jag gick därifrån för jag visste att hade jag stannat skulle han gjort det jag inte ville, utan att tänka på mig.

Några dagar senare säger jag till min vän att jag är okej. ”Han gjorde ju egentligen ingenting” upprepar jag gång på gång. Fortsätter när någon frågar om min helg genom att säga ”Det var bara en obehaglig situation men han gjorde egentligen ingenting”, och ibland säger jag ”Det är inte som att jag blev våldtagen, jag gick därifrån innan något sådant skedde”. Varje mening, en förnekelse, och jag vägrar att erkänna på flera månader. Inte förens jag hamnar på Föreningen Storasysters hemsida och läser vad ett sexuellt övergrepp innebär. Där det står i svarta bokstäver på vit bakgrund:

Ett sexuellt övergrepp kan till exempel vara att någon berör ens kropp mot ens vilja.

Det är då förståelse landar inuti mig. Jag förstår vad jag har varit med om. Ett sexuellt övergrepp. Nej, jag blev inte våldtagen men jag var med om ett sexuellt övergrepp, och det är ingenting man behöver mörka eller skämmas över.

Comments are closed.

STÖD OSS

Du kan stödja oss på olika sätt. Genom att bli medlem, köpa gåvor i vår shop eller donera direkt på Bankgiro: 397-4870.

FÖRENINGEN STORASYSTER

Kungsholmsgatan 17B
112 27 Stockholm
kontakt@foreningenstorasyster.se

Organisationsnummer: 802465-2169