Erica, 31

Jag trodde att jag inte hade varit tydlig nog, att han hade missförstått mig. Det faktum att jag sagt ”nej, nej, nej” om och om igen och att han bokstavligen släpade mig uppför skogsvägen spelade ingen roll. Om jag bara gjort mer så hade inte detta hänt. Det tog jättelång tid att acceptera att han visste vad han gjorde och hade, åtminstone till viss del, planerat det sedan tidigare.

När jag tänker på det känner jag fortfarande samma panik över att inte komma loss och veta att något fruktansvärt är på väg att hända.

Snart blev jag också varse om hur en våldtäkt kan gå till. Naivt nog trodde jag att det skulle vara annorlunda men han behandlade mig som om jag inte fanns, jag var inte värdig någon som helst uppmärksamhet utan han drog av sig sina byxor och våldtog mig som om jag inte existerade. Smärtan var fruktansvärd och omöjlig att komma undan. Jag låg nästan naken på ett kalhygge och granflisorna som låg överallt borrade sig in i den blottade huden, vilket var ett tacksamt avbrott från smärtan i mitt underliv som bara blev värre. De enda gångerna han tittade på mig var när han delade ut örfilar då han ville att jag skulle göra något särskilt.

Jag vet inte hur länge vi var där, timmar kanske, jag svimmade under tiden och när jag vaknade såg jag honom på väg bort.

Vem var han då, jo min förälskelses kompis. Jag hade kommit för att träffa en kille som jag chattat med och när vi gick ut på kvällen ville han och några till gå vidare men jag ville hem så en av hans kompisar skulle följa mig eftersom jag inte visste vägen.

Han sprang i förväg tillbaka och jag minns inte hur men när jag till slut kom fram hade han berättat för sina vänner hur vi haft sex och killen jag var lite kär i satt och grät i köket med sina andra vänner som tyckte jag var en h*ra. Min kompis som jag åkt dit med var full och knuffade in mig i badrummet för att jag skulle fixa i ordning mig. Att duscha sved och brände i såren och det blödde från olika ställen på kroppen.

Alla var kanonfulla och ingen fattade att det inte var sex utan en våldtäkt han utsatt mig för, och jag var för rädd för att säga något.

Nästa morgon tog jag första bussen hem och berättade inte för någon på över 10 år. Nu går jag till en psykolog och jag önskar att jag tagit beslutet tidigare. Det är fortfarande svårt ibland att leva med vad som hänt men det har blivit bättre med hjälp från andra.

Erica, 31

Comments are closed.

STÖD OSS

Du kan stödja oss på olika sätt. Genom att bli medlem, köpa gåvor i vår shop eller donera direkt på Bankgiro: 397-4870.

FÖRENINGEN STORASYSTER

Kungsholmsgatan 17B
112 27 Stockholm
kontakt@foreningenstorasyster.se

Organisationsnummer: 802465-2169