Emma, 25

Hela min värld förändrades när jag var 16 år gammal. Det jag inte visste var att jag skulle leva i förnekelse i nästan 10 år innan allt skulle komma fram.

Jag träffade min första riktiga pojkvän när jag var 16 år gammal. Eller ja, pojkvän och pojkvän, vi började ligga med varandra – utan känslor som han så fint sa. Gång på gång blev jag tillsagd att jag var tvungen att gå för ”nästa” tjej skulle komma, eller att vi skulle testa något ”nytt” som verkade härligt. Dock brydde jag mig inte så mycket, han var ju ändå 5 år äldre, så lite häftigt var det ju ändå att han ville ligga med mig.

Ju mer månaderna gick ju mer växte känslorna fram hos oss båda och snart var vi även ett par. Då började kraven, pressen och jakten på att vinna hans hjärta. Det jag inte visste då, utan först många år senare, var att ju mer jag ställe upp på, ju mer kärlek och bekräftelse fick jag. Om jag ställde upp på en ny sexuell lek skulle jag kanske få en byrålåda att ha mina kläder i, en nyckel till hans lägenhet eller störst av allt – hans kärlek.

Ett av de värsta sexuella övergreppen han begick mot mig var samma dag som han för första gången ville gå hand i hand offentligt, på väg till hans vän en kall vinterdag. Jag minns att mitt hjärta slog ett extraslag när han greppade min hand. Det var också då jag visste att jag älskade honom. Mannen som senare skulle fortsätta att utnyttjade mig sexuellt under nästan 4 år.

Om man nu kan ranka övergrepp på en skala begick han det näst värsta övergreppet mot mig samma kväll han också sa att han älskade mig. Ruset av att få höra dessa ord gjorde att jag faktiskt glömde vad han gjort mot mig. Alla dessa övergrepp fortsatte att ske fram till den dagen min kärlek var borta och jag kände mig äcklad av honom. Jag gjorde slut, men levde någonstans med den stora skammen inom mig över vad han faktiskt hade gjort mot mig.

Cirka ett år senare åkte jag och min bästa vän ut på en backpacker-resa. Dock fick världens bästa resa det värsta avslutet. Jag blev våldtagen och misshandlad av en man. Också här valde jag att trycka undan skammen och fortsatte mitt liv som att ingenting hade hänt. Här var jag 21 år och hade redan upplevt sexuella övergrepp i nästan 4 år och en våldtäkt.

Det var när jag skulle fylla 24 år som den stora kraschen kom. Jag hade en ny pojkvän, som så många andra tyckte sex var ett nödvändigt ting man skulle få av sin flickvän, ”Vi är ju trots allt nykära”. Panikångesten växte sig starkare och jag bröts ner mer och mer, utan att veta vad jag faktiskt mådde dåligt över. Stöttningen från min nya pojkvän var obefintligt i takt med att hans krav ökade.

Under ytterligare ett halvår fortsatte jag ha sex på andras villkor. Allt jag önskade var bara någon som kunde trösta mig, hålla om mig och inte kräva något av mig.  Såhär i efterhand kan den dagen han gjorde slut med mig faktiskt varit min räddning till ett nytt och starkare liv.

Dagen jag väl fick hjälp av en mycket begåvad terapeut, det var också dagen som jag faktiskt förstod vad jag varit med om. Vilket helvete jag faktiskt genomlidit och vilken skam jag har fått leva med. Jag hade under cirka 10 år aldrig haft sex på mina egna villkor.

Idag har jag diagnosen posttraumatisk stress men efter x antal timmar i terapi har jag inte bara förstått vad jag varit med om utan också lärt mig att hantera tankarna, och även förstått att inget av det som har hänt har varit mitt fel. Som kvinna är jag idag starkare och är öppen med vad jag varit med om då jag tyvärr vet att min historia inte är unik, utan att kvinnor dagligen utsätts för det jag har blivit utsatt för. Jag kommer aldrig kunna förändra eller glömma det som jag har blivit utsatt för, men det har också format mig till den person jag är idag.

Att möta alla dessa män i mitt bara 25-åriga liv har både varit svårt, men också gett mig den styrka jag har idag har. Jag får fortfarande jobba med mig själv, varje dag, för att inte hamna i en situation där jag åter igen skulle kunna bli utnyttjad. Jag vet att jag har en lång bit kvar för att vara helt återställd efter övergreppen, men att få berätta och prata om vad jag varit med om är ett steg i rätt riktning.

Jag tror det är otroligt viktigt att man faktiskt väljer att berätta, för att kvinnor idag ska förstå att de inte är ensamma. Denna berättelse är inte bara för min egen skull utan för alla kvinnor där ute som inte vågar berätta, inte vågar anmäla eller känner skam och skuld. Kom ihåg, det är aldrig ditt fel när sexuella övergrepp begås emot dig och du är inte ensam. 

Comments are closed.

STÖD OSS

Du kan stödja oss på olika sätt. Genom att bli medlem, köpa gåvor i vår shop eller donera direkt på Bankgiro: 397-4870.

FÖRENINGEN STORASYSTER

Kungsholmsgatan 17B
112 27 Stockholm
kontakt@foreningenstorasyster.se

Organisationsnummer: 802465-2169