Emma, 19

Nej, sluta! Släpp mig! Skrek jag. Jag skrek för allt jag var värd. Jag skrek för att det gjorde ont och för att jag kände mig äcklad och förnedrad. Jag skrek för få dem sluta och jag skrek för att någon skulle komma och hjälpa mig. Jag skrek för att min egen pappa och hans kompis våldtog mig. Mina djupblåa ögon skymdes av smärtfyllda tårar, tårarna rann längre och längre ner på mina kinder när någon tog sig makten att använda mig som ett objekt.

Jag växte upp som Jehovas vittne, jag lämnade församlingen när jag var 18 år gammal, hela mitt liv fanns inom församlingen: familj, vänner, tro och sociala aktiviteter. När jag var 14 år gammal började jag bryta mot de regler man hade inom församlingen, vilket gjorde att jag ansågs som ”en fara för hela församlingen” och därför förtjänade att bestraffas.

Jag var 15 år gammal, jag kommer aldrig att glömma det! Det var någon gång på hösten, på väg mot vintern. Jag var ute när min egen pappa och hans kompis anföll mig och drog mig in i skogen. Turvis höll de fast mig och våldtog mig, jag blev paralyserad, någon tog sig makten att använda mig som ett objekt.

Jag berättade inte för någon om vad som hade hänt innan en vän undrade varför jag som alltid varit en glad människa hade förvandlats till det motsatta. Så jag berättade allting för vännen. Ett par dagar senare fick jag en uppmaning om att gå och träffa de äldsta bröderna. Min vän hade berättat min historia vidare till dem. Själva förhöret var vidrigt. De påstod att jag hade tiggt om det, att jag var skyldig själv, man frågade mig alltför intima frågor.

För att kunna fastslå skuld kräver Jehovas vittnen en bekännelse eller två ögonvittnen. Eftersom det sällan finns ögonvittnen är det ofta ord mot ord som gäller inför kommittén. Tillslut svängde allt, hade det överhuvudtaget förekommit någon våldtäkt? Det var hemskt att märka att jag själv började tvivla. Hade jag förtjänat att bli våldtagen? De var verkligen skickliga i att ifrågasätta allting. Jag fick en varning och en skarp tillsägelse att aldrig berätta något för någon. Jag förtjänade att lida sa de.

I dag är jag 19 år gammal. Spåren efter våldtäkten sitter fortfarande kvar, men det var värre i början. Jag kände väldigt mycket skuld över det som hade hänt, jag trodde att det var mitt eget fel. Mitt självförtroende försvann helt, jag kunde inte ens se mig själv i spegeln utan att känna mig smutsig och äcklig. Även relationen till andra människor, i synnerhet killar, har tagit skada. Att ha relationer och beröring med killar är fortfarande ett problem. Jag har sakta börjat jobba mig uppåt, men jag har fortfarande en lång väg kvar.

Men det viktigaste jag lärt mig är: Det var inte mitt fel, skulden ligger hos förövarna, inte mig som offer.

Comments are closed.

STÖD OSS

Du kan stödja oss på olika sätt. Genom att bli medlem, köpa gåvor i vår shop eller donera direkt på Bankgiro: 397-4870.

FÖRENINGEN STORASYSTER

Kungsholmsgatan 17B
112 27 Stockholm
kontakt@foreningenstorasyster.se

Organisationsnummer: 802465-2169