Detta är min berättelse

Hilda 15, berättar

Första gången var jag 10/11 år. Pappa och jag var ensamma hemma och jag låg framför honom i soffan när vi tittade på film. Pappa kramade mig och hade handen innanför tröjan. Sen plötsligt märker jag hur hans hand åker ner i trosorna och han klämmer mig lätt några gånger mellan benen. Det gjorde inte ont så jag tyckte bara det var märkligt. Något år efter kom jag och tänka på det igen, men kan inte begripa varför han skulle göra så. Jag klandrade mig själv och gjorde ursäkter för honom. Jag ville bara glömma allt. 

När jag var 14 år sov vi tillsammans i pappas och mammas säng då mamma var bortrest. I tre nätter innan han somnade rullade han över till min sida och kramades och smekte mig överallt. Jag kommer ihåg hur rädd jag var, men jag bara frös. Jag la filtar och kuddar mellan oss för att han inte skulle komma åt mig men allt förgäves. Igen skyllde jag på mig själv och gjorde ursäkter för honom. 

Jag är idag 15 år och fattar att det var han som gjorde fel, och det är han som borde skämmas.Även om han inte mena något illa så är ansvaret på honom och det är min upplevelse som räknas. Det var en fantastisk tjej på BRIS som hjälpte mig att inse det.

Detta är min berättelse

Francisca 35, berättar

Jag var utsatt av min morfar när jag var 6-13 år. Strängt religiös familj, men världens finaste mamma, pappa och syskon. Men jag var rädd och skräckslagen! Jag var en stor synd och skam i mina tankar. Var livrädd att någon skulle upptäcka vilken svart djävul jag var. 

Men den dag jag vågade berätta omhuldades jag av hela min familj, det var en enorm lättnad att dom förstod och trodde på mig. Lider fortfarande svårt av skräcken och skammen och de otroligt svarta tankarna de minnena ger mig. 

Blir i vuxen ålder våldtagen på min arbetsplats av arbetskamrat, som gör mig otroligt självhatisk. Tyckte väldigt mycket om denna arbetskamrat och trodde aldrig i mitt liv att han om någon kunde omvandlas till ett sådant ”monster”. Känner mig ofta otroligt ensam. Tack och lov har jag en underbar pojkvän som alltid står stark vid min sida!

Detta är min berättelse

Annie 53, berättar

Träffade min man som 19-åring. Han var min första pojkvän och jag med mitt dåliga självförtroende och självkänsla blev så glad att någon ville vara med mig. Han flyttade in hos mig efter ett par månader. Märkte att han var rätt bråkig och ställde till med intriger, men tyckte väl inte att det var så farligt. Fick en dotter efter två år. Efter tre månader började helvetet… Vaknade av att han tryckte in handen i underlivet. Jag fattade ingenting. Visste inte att sånt gjordes. Det var en sån chock och hela min värld rasade samman. En liten baby på tre månader som skulle vara en vecka här och en vecka där, det kunde jag inte utsatta dottern för. Hade ju märkt att han var rätt ointresserad av sitt barn och förstod att en separation skulle han icke tillåta utan att dra ner mig i smutsen och jag skulle kanske inte ens få delad vårdnad för att han är så snacksalig och elak i munnen. Så jag blev kvar . I 17 år. 

Dottern var och är mitt liv och hon är anledningen till att jag ens finns kvar på jorden. Levde i en låtsasvärld med dottern och fixade hemmet osv så ingen förstod hur galet allt var. Hamnade i en depression när dottern var 6 år och kom aldrig ut i arbetslivet efter det utan var som en fånge i huset. Ville och vågade inte åka nånstans som inte hade med dottern att göra. Mina gamla vänner försvann och jag blev totalt isolerad. Övergreppen fortsatte. Blev grövre å grövre. Jag gav upp och slutade kämpa emot. Psykiatrin tyckte jag var lyckligt lottad som hade en sån fantastisk man. Hånet tog aldrig slut. Åren gick, självhatet blev djupare och djupare. Han började skrämmas om att ta med andra män i sovrummet. Gud vilken plåga och rädsla. En dag i början av juni 2005 vaknade jag av att han stod vid sängen och satte igång med sitt vanliga psykande. Men nu sa han dessutom att vi skulle skjuta varandra och att han var jägare, så vapen fanns i hemmet. Minns att jag sa till honom att då har du ju tänkt skjuta mig för jag skjuter inte någon. Blev livrädd och önskan att leva blev stark. Var kolugn tre dagar. 

Försökte få eget boende men fick ingen lägenhet pga skulder. Trodde att nu är det kört. Tisdag den 7:e juni kl 8 gick jag ut ur huset. Tittade inte bakåt. Gick över grannens tomt och tog mig in till stan. Sökte ekonomisk hjälp på soc och fick via dom kontakt med kvinnojouren. Och där i kvinnojourens lägenhet bubblade 17 års vidrigheter, ångest och rädsla ut ur min mun för första gången någonsin. Det var vidrigt att sätta ord på det han utsatt mig för. Skammen och känslan av äckel hade fått mig tyst under dessa år. Gjorde en polisanmälan och fick skyddad identitet. Fick en lägenhet. Å gud den lycka att sova utan att ha galningen i samma hus. Att kunna låsa om mig. Dagen efter kom ju då chocken att inte äga någonting efter 19 års äktenskap. Men saker är bara saker. Orkade inte börja tjafsa om nåt utan ville bara slippa se galningen. 

Nu har det gått 14 år och jag är fri som en fågel från honom. Dottern lever sitt liv. Har fått ett barnbarn. Lever ett bra liv nu. Att våga lita på andra är det svåraste men tar en dag i taget och är lycklig. Visst har jag fått men för livet. Får flashbacks ibland när jag hamnar i situationer jag inte kan rå över, hos läkare och tandläkaren osv. Detta är min historia nerkortad. Tack för ordet. 
Mvh Annie

Detta är min berättelse

Sarah 24, berättar

Första gången
Vi skulle ses, vi gick en promenad och vi gick in i en gammal stuga. Han frågade mig och jag sa nej, han drog ur min tampong och stoppade i den. Varför skrek jag inte? Varför sprang jag inte?

Andra gången
Jag var på en fest, hög och berusad. Han erbjöd mig mat i lägenheten bredvid. Jag däckade och vaknar sen i hans säng när han var färdig.

Tredje gången
Jag var hög på Tramadol. Han va 33 och jag var 16 år. Han har känt mig sen jag var liten och han kände mina föräldrar. Han ville hela tiden att jag skulle ta mer. Varför sa jag aldrig nej?

Fjärde gången
Jag skulle sova hemma hos en kille. Jag höll på att somna när han tar min hand och stoppar ner den i hans byxor och drar min hand på hans sak. Han tar på mina bröst fastän jag låg helt fullt påklädd. Han stoppar ner sin hand i mina byxor, stoppar in sina fingrar. Jag trodde aldrig att det skulle ta slut och jag ville dö av skam. 

När jag var 11 år blev jag utsatt för en pedofil, Sveriges största pedofilbrott, men ändå så uppmärksammades det inte. Jag känner skuld för att jag aldrig anmälde, jag hatar mig själv för att han hann utsätta andra tjejer efter mig.

När jag var 14 år var jag ihop med en pedofil, han behandlade mig verkligen som ett barn. Han var 25 även när vi hade sex. 

Jag har aldrig fått chansen att prata om detta. Min mamma mörkade pedofilen när jag var 11 (det kom fram när jag va 14 pga någon annan gjorde en anmälan). Min pappa försökte, men hur tröstar man någon som gått igenom något sådant, hur ska jag nånsin bli hel? Jag klandrar mig själv otroligt för min naivitet. Styrka till alla er tjejer som har gått igenom detta eller liknande! ❤️

Detta är min berättelse

Lisa 31, berättar

Det sjukaste är att man aldrig har berättat för någon, vad som egentligen hände. Hur man blev behandlad och varför man fick panikångest och har mått som man gjort. Än idag lider jag av mardrömmar, sömnproblem och panikångest. Depressiv episod skriver psykologen i journalen. Aldrig har man vågat berätta vad som hände under de där åren. Skammen antar jag, och känslan över att vara misslyckad.

Jag var 18. Idag är jag 31 och har fortfarande svårt att förstå vad som egentligen hände. Men idag börjar jag förstå varför man är lite avtrubbad och inte kan hantera känslor eller visa något större utåt. Blir lätt obekväm när någon ger en komplimanger eller visar intresse. Man skämtar bort allt. Avfärdar för att kanske rädda sig själv. Visa sig stark och inte öppna sig för mycket igen. För allt var ju kanske mitt fel. Det var så han sa. Mina känslor var inte värda ett dyft.

”Du förstör anonym”. Så löd rubriken i brevet min vän skrev till honom. Ett långt brev till min dåvarande pojkvän om hur han förstörde mig. Hur ont det gjorde för henne att se hur ledsen och förstörd jag var, men trots allt ändå älskade honom. ”Snälla ni kan väl försöka lösa allt mellan er.” Men där svartnar det för honom, när han öppnar det där mailet, ”Förstör anonym”. Han tog inte till sig brevet. Det blev ingen tankeställare för honom. Istället så svartnar det och han tog ut det på mig.

Men jag älskade ju honom? Trodde jag då. Det var nog allt annat än kärlek. Rädsla. Han var arg. Han skriker på mig, han knuffar mig. Jag går efter och försöker prata med honom, men tillslut säger han inte ett ljud utan fortsätter bara gå in mot skogen. ”Snälla stanna och prata med mig”. Men nej, han fortsätter in i skogen tills man kommer ifatt.

I ett förhållande där man ska kunna lita på varandra så sätter man inte en kniv mot den andras hals och försöker våldta den andra. Inte förens jag får riktig panik och bryter ut i gråt och inte får någon luft så slutar han. Vi går hem. Sover. Jag vaknar tidigare och vet inte riktigt om det som hände under natten var det på riktigt eller inte. Jag måste ha drömt. Jag ser mig om i rummet för att se om kniven ligger där. Det gör den. Det var ingen dröm. Men jag förstår, du var arg. Något hade jag säkert gjort fel. Jag hade visat mig svag och ledsen inför min vän. Hon hade blivit orolig och ville att vi skulle lösa våra problem. ”Är hon glad så är jag glad, och är hon ledsen så är jag ledsen.”

Du flyttade senare till en egen lägenhet. Jag var ofta där. Förstöra anonym. Du ska få se hur mycket jag kan förstöra. I köket letar han efter föremål han kan förstöra mig med. Brödkavel, en slev, hårborste, skaftet på hammaren. Ja, man måste ju testa hur förstörd hon egentligen kan bli. Livrädd och gråtandes, bedjandes att inte göra mig illa. ”Jag gör vad som helst bara du slutar”. ”Ja, då ska du suga av mig”. Tänk att ha en sån makt över en annan. Att kunna bete sig precis som man vill. Att trycka ner någon såpass att den andra inte har mod nog att lämna. ”För vem skulle vilja ha dig ditt feta jävla äckel?”.

Det är bara en liten del av det som hände.

Detta är min berättelse

Lia 28, berättar

Jag var 18 år och hade precis flyttat hemifrån till en ny stad. Min andra kväll gick jag till en restaurang i närheten av där jag bodde för att lära känna området. Där träffade jag en man med en tatuering på handen, och blont hår. Han var väldigt trevlig och vi hade mycket att prata om. Han var intresserad och jag berättade såklart att jag precis flyttat hit, var jag jobbade, bodde och vad jag hette. 

Jag följde med hem till honom, han bodde alldeles i närheten, och vi drack några öl tillsammans. Jag spelade mina favoritlåtar, och han spelade sina. Han berättade att hans pappa bodde i lägenheten bredvid. Sen blev jag yr, jag kunde inte resa mig och mådde illa. Jag satte mig på hans säng och sa att jag inte mådde bra och att jag ville gå hem. Han sa att jag skulle få gå, så småningom, sen våldtog han mig, samtidigt som han tvingade mig att sjunga min absoluta favoritsång, Bright Eyes med låten Going for the gold.

All kraft i min kropp försvann och jag var som förlamad, men väl medveten om allt han gjorde. Han slog mitt huvud mot väggen flera gånger och skrek ”sjung då för fan, din lilla fitta!” när jag grät. Och jag sjöng. Jag sjöng och jag grät och trodde att jag skulle dö. När han var klar tog han mig till min lägenhet, gick ett varv runt mina rum, och lämnade mig på golvet i hallen. Där låg jag i tre dygn utan att kunna röra mig. Jag polisanmälde.

Han sökte upp mig flera gånger efter det. Han stod utanför mitt fönster på dagar, kvällar och nätter, ibland hade han sällskap, en gång en golfklubba. Jag visste aldrig när han skulle dyka upp, så jag rörde mig bara längs med golvet. Jag hade ingen belysning i lägenheten, jag ålade mig fram som ett skadat djur, och sov endast korta stunder på badrumsgolvet med dörren låst. Det var mitt enda rum utan fönster. I köket fanns fönster, stora fönster, jag vågade inte ens ta mig dit för att öppna kylen. Jag åt ingenting. Jag var så rädd, så fruktansvärt rädd, och ensam. Tre veckor senare försökte jag ta mitt liv.

Det är 10 år sen nu. Jag har fortfarande säkerhetsdörr med dubbla lås och blir rädd varje gång jag hör steg utanför vår lägenhet, speciellt om stegen stannar. 

Detta är min berättelse

Carro 28, berättar

Jag känner fortfarande så mycket oro i min kropp när jag ser tillbaka på denna kväll, och jag har aldrig någonsin diskuterat detta fören nu, 28 år gammal. Tio år efter har min psykolog visat mig att saker kan hända, men att man trycker bort det för att rädda sig själv.