Detta är min berättelse

Tina, 50

Hej, jag var med om ett sexuellt övergrepp när jag var 9 år gammal. Han som gjorde det var en okänt man som jag aldrig hade sett förut. Han tog tag i mig och stoppade sina fingrar i mitt underliv, jag blev väldigt rädd och arg. Jag minns fortfarande hur jag bet honom i handen så hårt att jag fick blod i munnen, sedan släppte han mig och jag sprang hem. Jag berättade detta för min mamma och pappa. Min pappa sa att det var bättre att jag glömmer hela övergreppet. 

Nu är jag 50 år gammal och det senaste halvåret har jag tänkt på det här och mår mycket dåligt. Jag byter sexpartners för ofta, trots att jag inte vill göra det. Jag gråter ofta och mår allmänt dåligt. Hur ska jag sluta byta sexpartners, jag hatar mig själv då jag gör det, samtidigt tänker jag att det är rätt åt mig för att jag utsattes för övergreppet för många år sedan, jag har tänkt många gånger att övergreppet var mitt eget fel.

Detta är min berättelse

Emma, 24

“Se det som en sexuell erfarenhet. Det kunde ha varit värre.”

Detta var orden jag möttes av första gången jag berättade för någon professionell om våldtäkten. Våldtäkten som sedan kom att prägla mitt liv de kommande fem åren.

En sexuell erfarenhet är inte en våldtäkt. Det vet jag idag och det önskar jag att jag visste då. Då när jag var rädd, skärrad och chockad. Orden fick mig att under lång tid anklaga mig själv. Både för det som hände men också för att jag mådde dåligt över det som hade hänt. Det kunde ju ha varit värre. Värre än hans oönskade kön i min mun upprepade gånger. Värre än hans oönskade kön i min snippa flera gånger. Ja det kunde ha varit värre. Han kunde ha slagit mig. Han kunde ha varit våldsam. Han kunde ha fullföljt försöket att tränga in i min bak. Det kunde ha varit värre men för mig var detta illa nog. Och idag vet jag att det alltid kan vara värre men det betyder inte att det en varit med om inte är illa.

Han tog min oskuld den natten. Han tog min trygghet. Han tog min tillit. Och två år senare stal han nästan mitt liv. Jag tog en överdos på grund av honom. En natt på akuten med ständigt vak, följt av dagar inlåst på en avdelning. 

Idag, flera traumabearbetningar senare, präglar han inte längre mitt liv. Han finns fortfarande där i vissa sammanhang men det är inte han som styr mitt liv utan jag. När jag tänker på honom blir jag arg och när jag tänker på bemötandet jag fick från vården så blir jag ledsen. Det var ingen sexuell erfarenhet och det var illa nog för mig det som hände.

En våldtäkt kan aldrig likställas med en sexuell erfarenhet. Och det kan vara illa nog även om det kunde ha varit värre.

Jag hade rätt att känna som jag gjorde. Och du har rätt att känna som du gör!

Detta är min berättelse

Tilde, 17

Hejsan. Jag är en tjej på 17 år som blivit utsatt för två våldtäkter och även övergrepp inom mitt förra förhållande. Jag har gått till bup ungefär två år men blivit utskriven. Dock finns mycket tankar osv kvar av våldtäkterna, och på bup snackade vi inte så mycket om just det, utan mer om mitt väldigt dåliga mående, självmordsförsöket och min diagnos. 

I och med att tankarna fortfarande finns kvar så har jag fått massa drömmar om just våldtäkter. Speciellt när det kommer till min pappa. Han har aldrig utsatt mig för något men eftersom han är en man jag träffar varje dag så blir det han jag drömmer om när jag drömmer om våldtäkterna. Alltså att det är han som utför dom när det egentligen inte är det. 

Jag och pappa har alltid haft en väldigt stökig relation med mycket bråk osv, men han har alltid varit den som bryr sig om mig mest av alla. Det är så jobbigt när det blir att vår relation också skadas pga detta för jag vill tex inte att han kramar mig, skakar på mig när jag ska vakna eller rör mig på något annat sätt, även om det inte är runt dom områden som är privat. Jag mår väldigt dåligt av detta för jag kan verkligen inte berätta för honom om mina drömmar, för det känns redan som jag har gjort honom för ledsen med allt jag varit med om och utsatt honom och min familj för. 

Snälla hjälpt mig för jag vill inte må dåligt eller se pappa må dåligt för något han inte ens gjort. Vill kunna ha en kärleksfull relation med honom som vilken annan tonåring som helst har med sin pappa.

Detta är min berättelse

Sara, 30

Jag skulle vilja berätta min berättelse om hur vården efter övergrepp blev ännu ett andra övergrepp. När jag var runt 6 år så utsattes jag för ett våldtäktsförsök i en trappuppgång av en äldre man. Jag fick mina kläder sönderrivna och blev blåslagen, men när han låg ovanpå mig och försökte knäppa upp sina byxor så lyckades jag sparka honom och ta mig loss. Det har gått 24 år nu och jag minns händelsen som igår – men jag minns tyvärr lika väl vad som hände senare när ingen trodde på mig. Jag kom hem i chock, min mamma blev arg över mina trasiga kläder och jag fick utegångsförbud. När jag försökte berätta vad som hänt kallades jag lögnare och man vägrade tro på mig. Jag fick ingen vård och ingen anmälan gjordes.

Några år senare, när jag var runt 18, så hände det igen. Jag fick uppleva ännu ett våldtäktsförsök på väg hem från affären. En lärare från skolan gav sig på mig och försökte dra av mig kläderna bakom en busskur mitt på dagen. Jag bet honom och började skrika, han blev rädd och sprang sin väg. Jag ringde en vän som tog mig till sjukhuset och här börjar en 12 år lång skräck som leder till idag. Jag kom till sjukhuset och man skickade mig till gyn för undersökning. Där fick jag träffa avdelningens mest otrevliga sköterska. Hon började med att kasta ut min vän från undersökningsrummet, sen utförde hon en hårdhänt undersökning och konstaterade att jag inte utsatts för en fullbordad våldtäkt. Hon blev irriterad och sa åt mig att man inte behöver undersökas för ett ”kärleksgnabb” och att polisen inte lär utreda en sån här småsak, de har viktigare saker att göra. Så jag blev hemskickad och ingen polis kontaktades. Vården trodde mig inte och när jag berättade för skolans rektor så förklarade han att det omöjligt kunde varit läraren jag pekade ut för ”han skulle aldrig göra något sådant.”

Denna händelse blev katastrofal för mig. Våldtäktsförsöken har satt sina ärr, men vårdens hantering i denna händelse satte djupare spår. Jag utsattes inte för en fullbordad våldtäkt, men finns det något som kallas för fullbordad mental våldtäkt? Gynsköterskans behandling satte sådana spår att jag bara vid tanken på en gynstol de kommande 10 åren fick panikattacker. Jag såg en film en gång med en gynstol och började hyperventilera. Det gick så långt att jag slutade besöka vårdcentraler där gynavdelningen inte var i en separat byggnad.

Men för två år sedan började jag få smärtor, jag har alltid haft svår PMS och menssmärtor, men det hade börjat nå ohanterliga nivåer. Så under de senaste två åren har jag tvingat mig själv att gå förbi gyn och intalat mig själv att ”du måste gå dit och kolla upp detta”. Så jag gjorde det tillslut, häromdagen gick jag till gyn. Det är ett beslut jag ångrar idag. Nu 30 år gammal, fortfarande oskuld pga skräcken efter våldtäktsförsöken, så gick jag till läkaren för att få hjälp med smärtorna. Det som hände var att läkaren hånande mig, han skrattade åt min oskuld och sa till mig att jag inte alls kan ha smärtor eftersom jag inte ens har ett sexliv. Han sa åt mig att skaffa pojkvän och sexliv först innan jag kom och klagade på smärtor. Jag blev upprörd och var precis påväg att gå, när läkaren stoppar mig och säger att jag har aldrig tagit cellprov. Han insisterade på att göra det och menade på att han samtidigt kunde undersöka mina påstådda smärtor. Så dum nog, gick jag med på det, varför skulle jag ifrågasätta hans läkarexpertis? Så det blev en undersökning och jag är idag tekniskt sett inte längre oskuld. Läkaren använde verktyg för att ”öppna upp” min kanal för att kunna ta cellprov. Han tog aldrig provet, han slutade för att jag skrek av smärtan. Sen gav han mig en tampong och sa ”det slutar blöda om ett par dagar’’. Så jag är nu ledsen och förvirrad. Jag känner mig kränkt och förnedrad. Efter att ha upplevt två våldtäktsförsök och en gynundersökning som skrämde bort mig i 12 år, så var detta det första jag fick uppleva.

Detta är min berättelse om hur de som skulle hjälpt mig istället blev de som skadade mig mest. Jag hoppas att min berättelse kan hjälpa andra, att andra kanske blir noggrannare än mig när de söker hjälp för sina övergrepp. Man ska inte behöva vara rädd för att söka hjälp, men vad jag lärt mig är att man inte får vara naiv heller, och man ska definitivt aldrig gå ensam.

Detta är min berättelse

Sofia, 21

Jag skulle hem till min kompis, min killkompis. Alkoholen rusade i blodet och jag visste knappt vad jag gjorde, tänkte jag skulle fara till min kompis och sova där. Minns inget mellan att han kysste mig och satte sig över mig, han tafsade på mig och jag sa nej, han försökte klä av mig och jag sa nej. Jag minns att jag armbågar honom sen är det svart igen. 

Jag får tillbaka mitt minne när jag står ute i snön igen, trosorna och byxorna är nere i knävecken. Jag går hem, fumlar mig hem sex km i kolsvart mörker och mitt i natten. Jag har hela tiden känt att det blev fel, jag trodde det ”bara” blev ett övergrepp men jag har haft tyngden över bröstet, känslan av skam och ånger över att jag drack så mycket.

Månader av att jag inte pratat om detta ledde till en rad av mardrömmar, sömnsvårigheter, ångest och nedstämdhet. Nu gick jag till en psykolog som gjorde någon slags behandling på mig och massor av minnen från kvällen kommer tillbaka, bilder blir inte bara enstaka utan det blir som en serie, nästan så jag kommer ihåg, ångesten ökar och gråten strömmar – jag blev våldtagen av min kompis.

Detta är min berättelse

Eva, 22

När jag var 17 år gammal började jag dejta en kille som jag varit vän med sedan några år tillbaka. Jag hade inte dejtat någon förut och var helt oerfaren av sexuella relationer. I början tog vi det lugnt, kysstes, rörde varandra lite men inte mycket mer. Vi hade inte ens varit nakna med varandra. Vi pratade aldrig verbalt om att gå vidare med att ha oralsex eller samlag. Jag tänkte för mig själv att jag ville vänta åtminstone två månader, och ville att min första gång skulle bli väldigt speciell.

Efter att vi dejtat ungefär en månad kom vi hem till denna kille efter att ha ätit middag ute. Vi började kyssas lite, och plötsligt förändrades något i hans beteende. Han blev väldigt bestämd i sitt sätt, och han puttade ner mig i sängen. Han lade sig över mig, kysste mig och började ta av mig alla mina kläder. Jag blev som stelfrusen och överrumplad och jag fylldes utav rädsla. Jag låg bara där, kall i kroppen och kysste honom tillbaka, och kunde inte förmå mig att göra något annat. Han frågade ”vill du fortsätta?”, och knappt utan att veta vad som hände mumlade jag bara ja, fastän min kropp stelnade. Han klädde av mig helt naken, jag gjorde inga ansatser till att varken hjälpa till eller be honom att sluta, och jag var livrädd. Han frågade igen om jag ville, och jag mumlade ett ja igen. Jag visste inte varför jag sa det, jag var så rädd och jag ville ju egentligen inte. Så trängde han sig in i mig. Jag kved, det gjorde så fruktansvärt ont. Jag var rädd och det kändes som att mitt underliv skulle spricka av hur ont det gjorde. Efteråt, när han var färdig, frågade han bara ”Var det din första gång?”, och jag sa ”ja”. Vi sa inte så mycket mer. Jag hade ont i underlivet och jag hade blött över lakanen. Jag gick på toa för att torka mig och lägga en binda för att blödningen inte slutade. När jag kom ut från toaletten hade han satt sig och börjat spela datorspel. Han frågade inte hur jag mådde och vi pratade inte mer om händelsen. Jag minns inte så mycket mer från den kvällen. Blödningen slutade inte helt förrän ungefär ett dygn senare. Det var första gången i mitt liv som jag hade samlag, och jag hade ingen aning om att det skulle hända ens 10 minuter innan det hände.

Efter någon vecka, när vi hade haft sex en gång till (denna gång frivilligt), skulle vi ha sex igen. Han tog fram ett handfängsel. Utan att ha sagt något om detta till mig tidigare satte han på mig det, och hade sedan sex med mig. Efteråt sa han bara ”du är den första jag har testat de här med”. Ungefär tre veckor senare gjorde denna kille slut med mig, för han tyckte inte att vårat förhållande kändes bra.

Fyra år senare går jag på samtal hos en psykolog, och när jag delar med mig om berättelsen om hur jag förlorade min oskuld säger hon rakt ut till mig: ”det där låter som att du blev våldtagen”. Orden slår mig som en knytnäve i magen, jag hade aldrig tänkt tanken. Jag påpekar att jag faktiskt hade sagt ja, och min psykolog fnyser och säger att ”man märker på en person om den vill ha sex eller inte. Den här killen var nog ingen idiot. Han kände att du inte ville, men han brydde sig inte”.

Det har gått 5 år sedan händelsen, och jag bearbetar fortfarande det jag gått igenom. Sedan vi gjorde slut har jag och killen inte alls pratat om vår relation, och jag tror inte han vet hur jag kände. I perioder sörjer jag mycket, och just nu vet jag inte vad jag ska göra för att kunna släppa det. Ska jag försöka mig på en anmälan? Ska jag ta upp det med killen personligen och säga hur jag kände? Ska jag dela med mig om berättelsen till personer som känner oss båda? Just nu vet jag inte, jag vet bara att jag har en lång väg kvar innan jag kan säga att jag kommit över det här.

Detta är min berättelse

Ida, 20

Vid tidig ålder upplevde jag en stor ensamhet av två föräldrar som inte fanns där, dom spelade dator och på helger för att liva upp deras liv drack dom. Jag har två äldre syskon som flyttade hemifrån och jag blev själv med mina föräldrar från elva års ålder. 

Vid tidig ålder sökte jag kontakt med äldre män för uppmärksamhet, och jag hade vid den tidpunkten påbörjat ett självskadebeteende. När jag var 14 tog jag min mammas sömntabletter för att dö och ungefär en månad efter slår min pappa mig och hotar att slänga ut mig genom bilen som åker 180 på motorvägen. Jag var en hora som ville ha saker uppkörda i min fitta, därför jag vid den åldern var kär och hade sex med en äldre man. 

En tid efter det gjorde min pappa ett övergrepp på mig när han trodde jag var full. Detta höll jag tyst om därför jag kunde inte tro att det var sant och jag var rädd. Efter ett tag frågade jag min syster om det hade hänt henne samma sak och hon sa nej. Den dagen gick min syster till min mamma och pappa och berättade allt jag hade sagt. Min mamma tog aldrig upp något med mig. När det väl kom ut så låtsades min mamma att hon inte vetat någonting, dom hade målat upp en bild inför hela familjen att jag var psykiskt sjuk och ljugit. Hela familjen blev splittrad därför att vissa vände mig ryggen och sa att jag ljög. Jag hade tur att jag hade min farmor och farfar som lärde mig allt om kärlek och vad det innebär med trygghet och lojalitet. 

Jag vet idag vilka jag kan lita på. Det var 5 år sedan det hände mellan min pappa och jag har aldrig hört av han sen dess. Jag är idag 20 och jag har inte fått någon hjälp med att bearbeta detta. Allt dom fokuserat på var att jag rökte gräs för att må bättre. Tack.

Detta är min berättelse

Sophia, 42

Första gången det hände var jag tretton och jag skulle sova över hos min kompis. Att bli väckt mitt i natten av något som är så fruktansvärt fel är en obehaglig känsla. Idag är jag 42 och känslan av obehag infinner sig lika starkt då som nu. Den försvinner aldrig helt. 

Men den här historien tar inte slut där och då, utan när jag är 39 år och befinner mig på väg hem ifrån min semester på ett nattflyg mellan NY och Frankfurt sker det igen, denna gång blir jag drogad och sexuellt antastad av mannen som sitter bredvid mig. 

Sen den dagen har jag kämpat i över två års tid att få någon som helst upprättelse av vad jag drabbades av, men varken polisen här i Sverige eller utomlands har haft något som helst intresse och menar att det saknas bevisning då inget blodprov kunde genomföras. Mannen blev inte ens förhörd. Däremot blev amerikanska armen intresserad då de själva har en sexual assualt unit som arbetar med likande ärenden. Kanske inte är så konstigt att så många utsatta som 70% utvecklar PTSD när det är så svårt att få någon som helst upprättelse eller bara bli lyssnad på. 

Detta är min berättelse

Lia, 30

Jag har hela mitt liv blivit utsatt för sexuella övergrepp. Redan innan jag ens visste vad sex var blev jag våldtagen. Men på något sätt är inte det ens viktigt för mig att berätta om. Det som får mig att vilja ge upp än idag trots att det har gått 12 år sedan det hände är det jag måste få ur mig. För jag orkar inte längre gömma den här hemligheten.

Jag hade just fyllt 18. Min vän hade dragit med mig på en känd östermalmsklubb. På den tiden (och fortsatt långt fram i mitt liv pga psykisk ohälsa) tenderade jag att flirta utan att tänka på mitt eget välmående. En man hittar mig i vimlet och matar mig med alkohol och plötsligt blir allt svart. Jag vaknar av att han har lagt mig i ett badkar och kissar på mig. Sedan tar han mig till en madrass lagd mitt på ett golv utan andra möbler. Jag glider i och ut ur medvetandet men märker att hans hem inte har några andra möbler än en madrass på golvet. Jag är ganska övertygad om att jag blev drogad. Han har sex med mig. Vaginalt och analt. Drar skämtsamt av kondomen och fortsätter penetrera mig analt.

När jag vaknar till på morgonen är mina kläder borta. Letar länge. Tillslut måste jag väcka honom för att kunna få tillbaka dom. Han följer mig till tunnelbanan och jag är fortfarande ganska borta. Innan han går fångar han in min kropp hårt i sina armar och kysser mig och säger att han vill ses igen. Jag är så livrädd att jag kysser tillbaka. Sedan tar jag mig bort ifrån honom. Medveten om att jag kan ha blivit infekterad med något som kommer göra den här natten ännu värre än vad den redan varit.

Detta är min berättelse

Ella 15, berättar

Hej, jag skulle vilja dela med mig av en berättelse som jag varit med om…

Jag gick i åk 7 och hade bestämt med några vänner att vi skulle ses och ta en fika. Vi hade det mysigt och trevligt tillsammans och alla var glada. Mina vänner var tvungna att gå hem så jag följde dem hem en efter en tills jag var sist, jag hade ungefär 5 min promenad från min sista vän till vår lägenhet. 

Jag började känna mig fett iakttagen precis som att det var någon som kollade på mig. Jag vände mig om och då gick allting snabbt. Det var tre män i kanske 15-20 årsåldern som puttande in mig bakom en buske. De slog och misshandlade mig. En av killarna kollade på de andra och sa ”ska vi?”, de två andra nickade och sa ”vågar du verkligen?”. Samma sekund slet han av mig tröjan och drog ner mina byxor, men de märkte att jag hade mens. Då började pressen hos dessa männen att börja, de sa ”vågar du nu då?” ”du sa att du skulle”, medan jag ligger där helt förstelnad av skräck och vrider på huvudet. Jag får slag på slag på slag tills jag slutar vrida på huvudet, jag är nästan medvetslös. 

Sen kommer det en kvinna med en hund förbi och jag försöker skrika eller göra något ljud, och hon hör mig. När hon närmar sig springer männen därifrån och jag ligger där nästan medvetslös av all smärta, men jag sa till kvinnan att allt är lugnt och att det inte är någon fara med mig. Jag gick hem, la mig på min säng under mitt täcke och började stortjuta, jag kunde inte gå till skolan men jag kunde inte berätta för mamma så jag sa att jag hade råkat snubbla på vägen och fått blåmärken.

Några dagar senare tog jag mod till mig och sa det till mamma. Mamma ringde direkt till polisen och de kom omedelbart, säkert inom fem minuter eftersom att de behövde alla bevis de kunde få, då detta hade hänt flera gånger under samma vecka på ungefär samma ställe. Polisen tog alla kläder för att kunna hitta fingeravtryck och vi gick även till platsen där allt hänt. Jag fick visa och berätta allt med punkt och pricka.

Mamma fick ett samtal av polisen någon vecka senare. Då de säger att de tyvärr inte kan hitta några bevis på vilka det kan vara… KUL VA? Mamma fick ett psykbryt och bara skrek och grät hela tiden. I ungefär en vecka vågade hon inte låta mig gå någonstans. Allt detta tog mig till den punkten i livet där jag mådde så dåligt att jag försökte ta livet av mig två gånger. Jag började skada mig och blev sjukskriven från skolan i ett halvår för djup depression. 

Jag hade precis börjat 7:an när detta hände och jag går i 9:an nu och går fortfarande i terapi för detta. Jag vågar ibland inte ens gå själv till bussen eller till min närmsta vän för jag vet att de fortfarande är på fri fot, och jag är så rädd att det ska hända igen fast de tar steget längre. Det är bättre nu och jag skadar mig inte längre men har fått diagnosen ptsd och fått flera psykiska diagnoser som jag inte vill nämna, men som påverkar min vardag och folk i min omgivning. Allt detta har jag fått pga dessa jävla män som tog sig rätt att misshandla mig. Jag kommer aldrig bli mig själv igen pga det, jag kommer aldrig kunna gå på stan utan att vara rädd och osäker. Men men, det är iaf lite bättre och det är ju positivt iaf.

Stor kram till dig som tagit dig tiden att läsa min berättelse! ❤️