Detta är min berättelse

Ida, 20

Vid tidig ålder upplevde jag en stor ensamhet av två föräldrar som inte fanns där, dom spelade dator och på helger för att liva upp deras liv drack dom. Jag har två äldre syskon som flyttade hemifrån och jag blev själv med mina föräldrar från elva års ålder. 

Vid tidig ålder sökte jag kontakt med äldre män för uppmärksamhet, och jag hade vid den tidpunkten påbörjat ett självskadebeteende. När jag var 14 tog jag min mammas sömntabletter för att dö och ungefär en månad efter slår min pappa mig och hotar att slänga ut mig genom bilen som åker 180 på motorvägen. Jag var en hora som ville ha saker uppkörda i min fitta, därför jag vid den åldern var kär och hade sex med en äldre man. 

En tid efter det gjorde min pappa ett övergrepp på mig när han trodde jag var full. Detta höll jag tyst om därför jag kunde inte tro att det var sant och jag var rädd. Efter ett tag frågade jag min syster om det hade hänt henne samma sak och hon sa nej. Den dagen gick min syster till min mamma och pappa och berättade allt jag hade sagt. Min mamma tog aldrig upp något med mig. När det väl kom ut så låtsades min mamma att hon inte vetat någonting, dom hade målat upp en bild inför hela familjen att jag var psykiskt sjuk och ljugit. Hela familjen blev splittrad därför att vissa vände mig ryggen och sa att jag ljög. Jag hade tur att jag hade min farmor och farfar som lärde mig allt om kärlek och vad det innebär med trygghet och lojalitet. 

Jag vet idag vilka jag kan lita på. Det var 5 år sedan det hände mellan min pappa och jag har aldrig hört av han sen dess. Jag är idag 20 och jag har inte fått någon hjälp med att bearbeta detta. Allt dom fokuserat på var att jag rökte gräs för att må bättre. Tack.

Detta är min berättelse

Sophia, 42

Första gången det hände var jag tretton och jag skulle sova över hos min kompis. Att bli väckt mitt i natten av något som är så fruktansvärt fel är en obehaglig känsla. Idag är jag 42 och känslan av obehag infinner sig lika starkt då som nu. Den försvinner aldrig helt. 

Men den här historien tar inte slut där och då, utan när jag är 39 år och befinner mig på väg hem ifrån min semester på ett nattflyg mellan NY och Frankfurt sker det igen, denna gång blir jag drogad och sexuellt antastad av mannen som sitter bredvid mig. 

Sen den dagen har jag kämpat i över två års tid att få någon som helst upprättelse av vad jag drabbades av, men varken polisen här i Sverige eller utomlands har haft något som helst intresse och menar att det saknas bevisning då inget blodprov kunde genomföras. Mannen blev inte ens förhörd. Däremot blev amerikanska armen intresserad då de själva har en sexual assualt unit som arbetar med likande ärenden. Kanske inte är så konstigt att så många utsatta som 70% utvecklar PTSD när det är så svårt att få någon som helst upprättelse eller bara bli lyssnad på. 

Detta är min berättelse

Lia, 30

Jag har hela mitt liv blivit utsatt för sexuella övergrepp. Redan innan jag ens visste vad sex var blev jag våldtagen. Men på något sätt är inte det ens viktigt för mig att berätta om. Det som får mig att vilja ge upp än idag trots att det har gått 12 år sedan det hände är det jag måste få ur mig. För jag orkar inte längre gömma den här hemligheten.

Jag hade just fyllt 18. Min vän hade dragit med mig på en känd östermalmsklubb. På den tiden (och fortsatt långt fram i mitt liv pga psykisk ohälsa) tenderade jag att flirta utan att tänka på mitt eget välmående. En man hittar mig i vimlet och matar mig med alkohol och plötsligt blir allt svart. Jag vaknar av att han har lagt mig i ett badkar och kissar på mig. Sedan tar han mig till en madrass lagd mitt på ett golv utan andra möbler. Jag glider i och ut ur medvetandet men märker att hans hem inte har några andra möbler än en madrass på golvet. Jag är ganska övertygad om att jag blev drogad. Han har sex med mig. Vaginalt och analt. Drar skämtsamt av kondomen och fortsätter penetrera mig analt.

När jag vaknar till på morgonen är mina kläder borta. Letar länge. Tillslut måste jag väcka honom för att kunna få tillbaka dom. Han följer mig till tunnelbanan och jag är fortfarande ganska borta. Innan han går fångar han in min kropp hårt i sina armar och kysser mig och säger att han vill ses igen. Jag är så livrädd att jag kysser tillbaka. Sedan tar jag mig bort ifrån honom. Medveten om att jag kan ha blivit infekterad med något som kommer göra den här natten ännu värre än vad den redan varit.

Detta är min berättelse

Ella 15, berättar

Hej, jag skulle vilja dela med mig av en berättelse som jag varit med om…

Jag gick i åk 7 och hade bestämt med några vänner att vi skulle ses och ta en fika. Vi hade det mysigt och trevligt tillsammans och alla var glada. Mina vänner var tvungna att gå hem så jag följde dem hem en efter en tills jag var sist, jag hade ungefär 5 min promenad från min sista vän till vår lägenhet. 

Jag började känna mig fett iakttagen precis som att det var någon som kollade på mig. Jag vände mig om och då gick allting snabbt. Det var tre män i kanske 15-20 årsåldern som puttande in mig bakom en buske. De slog och misshandlade mig. En av killarna kollade på de andra och sa ”ska vi?”, de två andra nickade och sa ”vågar du verkligen?”. Samma sekund slet han av mig tröjan och drog ner mina byxor, men de märkte att jag hade mens. Då började pressen hos dessa männen att börja, de sa ”vågar du nu då?” ”du sa att du skulle”, medan jag ligger där helt förstelnad av skräck och vrider på huvudet. Jag får slag på slag på slag tills jag slutar vrida på huvudet, jag är nästan medvetslös. 

Sen kommer det en kvinna med en hund förbi och jag försöker skrika eller göra något ljud, och hon hör mig. När hon närmar sig springer männen därifrån och jag ligger där nästan medvetslös av all smärta, men jag sa till kvinnan att allt är lugnt och att det inte är någon fara med mig. Jag gick hem, la mig på min säng under mitt täcke och började stortjuta, jag kunde inte gå till skolan men jag kunde inte berätta för mamma så jag sa att jag hade råkat snubbla på vägen och fått blåmärken.

Några dagar senare tog jag mod till mig och sa det till mamma. Mamma ringde direkt till polisen och de kom omedelbart, säkert inom fem minuter eftersom att de behövde alla bevis de kunde få, då detta hade hänt flera gånger under samma vecka på ungefär samma ställe. Polisen tog alla kläder för att kunna hitta fingeravtryck och vi gick även till platsen där allt hänt. Jag fick visa och berätta allt med punkt och pricka.

Mamma fick ett samtal av polisen någon vecka senare. Då de säger att de tyvärr inte kan hitta några bevis på vilka det kan vara… KUL VA? Mamma fick ett psykbryt och bara skrek och grät hela tiden. I ungefär en vecka vågade hon inte låta mig gå någonstans. Allt detta tog mig till den punkten i livet där jag mådde så dåligt att jag försökte ta livet av mig två gånger. Jag började skada mig och blev sjukskriven från skolan i ett halvår för djup depression. 

Jag hade precis börjat 7:an när detta hände och jag går i 9:an nu och går fortfarande i terapi för detta. Jag vågar ibland inte ens gå själv till bussen eller till min närmsta vän för jag vet att de fortfarande är på fri fot, och jag är så rädd att det ska hända igen fast de tar steget längre. Det är bättre nu och jag skadar mig inte längre men har fått diagnosen ptsd och fått flera psykiska diagnoser som jag inte vill nämna, men som påverkar min vardag och folk i min omgivning. Allt detta har jag fått pga dessa jävla män som tog sig rätt att misshandla mig. Jag kommer aldrig bli mig själv igen pga det, jag kommer aldrig kunna gå på stan utan att vara rädd och osäker. Men men, det är iaf lite bättre och det är ju positivt iaf.

Stor kram till dig som tagit dig tiden att läsa min berättelse! ❤️

Detta är min berättelse

Ester 35, berättar

Jag var 26 år. Han var en kollega från jobbet, en vän i liknande ålder som jag hade strulat med vid några tillfällen och som jag upplevde mig ha, i det stora hela, en otvingad vänskaplig relation med. Ingen sökte efter ett förhållande. Båda var tydliga med att vi inte var något tillsammans.

En sommarkväll efter en after work delade vi taxi hem (han bodde en hållplats ifrån mig). Vi var båda rätt runda under fötterna. Taxin stannade utanför mig och han valde att lämna den tillsammans med mig för att inte behöva krångla med att räkna ut mellanskillnaden. När vi kom fram till min trappuppgång undrade han om han kunde komma upp för att gå på toa, vilket han fick. Jag började vid det läget bli väldigt trött, klockan var runt 2-3 på natten. Han dröjde på toan så jag skrek till honom att jag tänkte lägga mig och att han var välkommen att sova på soffan eller att vi skulle säga “god natt” och höras dagen efter, alternativt ses på jobbet. Han svarade att han skulle ta soffan. Jag lade mig fullt påklädd på min säng och somnade innan han hann komma ut från toan. Jag litade helt på honom då det här var en kille som jag hade jobbat natt med, bara vi två på ett boende under flera års tid och som jag trodde mig känna rätt väl. 

Någon stund senare vaknade jag av att mina ben var uppe i luften och att han var inne i mig. Jag kommer ihåg att jag var helt ställd. Drömde jag? Hände det hela? Var det med mig? Hela kroppen var som paralyserad medan han blev klar och lade sig bredvid mig. Jag låg där en stund. Helt stum. Oförstående. Sedan somnade jag. Alkoholen och tröttheten tog sitt. När jag vaknade på morgonen var han borta. Jag kände mig osäker på allt. Hade det där hänt eller hade jag drömt? Det värkte mellan benen och det var en fläck i sängen. Det var ingen dröm.

Den dagen spenderade jag flera timmar i duschen. Jag tvättade mig själv. Skrubbade och skrubbade men blev aldrig ren. Jag försökte få igång någon slags tidslinje i huvudet, försökte förstå vad som hade hänt, men det stod helt still. Jag fick inte ihop det. Jag, som annars har rätt lätt för logiska sammanhang, kunde inte få ihop natten som var, vad det var som hände, vad det var som jag faktiskt hade varit med om. Hjärnan snuddade vid flera tillfällen vid tanken på att jag hade blivit våldtagen, men jag lät det passera, för så kunde det väl ändå inte vara. Jag måste ha missförstått. Jag måste ha… jag vet inte. Nåt. Jag kände mig väldigt smutsig trots att huden vid det här laget var helt röd och torr av allt skrubbande. 

Dagen efter skulle jag till jobbet. Väl på bussen mötte jag honom som skulle dela passet med mig. Han var som vanligt, hejade, pratade om sin bakfullesöndag och om jobbet som väntade. Jag var helt förvirrad. Varför var han så normal? Varför förstod jag inget? Varför växte ångesten? När det var några få hållplatser kvar till jobbet samlade jag mig och frågade vad det var som hände hemma hos mig den där natten. Han förstod inte frågan. Jag sammanfattade kort hur jag mindes det. Han höll med om allt. Visst hade jag somnat. Visst lade han sig på soffan. Vad hände sen då? Jag minns att jag viskade fram den frågan. Han skrattade till och sa att jag vet ju att han är en man. Han blev kåt och där, i sängen bredvid, låg ju jag så… ja, han kunde inte hjälpa det. Han lät väldigt munter när han sa det. 

Jag kommer mycket väl ihåg utsikten på andra sidan bussfönstret. Grejen med att bli våldtagen är att jag blev det nog först där på bussen, när han så sansat förklarade för mig att “du låg ju där” och “hur kunde jag låta bli?”. Som att jag inte fanns. Min vilja, min makt, min tillåtelse. Jag var en sak som fanns där för hans njutning, hans kåthet, hans vilja. Jag kräktes när vi kom ut ur bussen. Kollegorna skickade hem mig den kvällen. De gissade på magsjuka. Jag var sjukskriven i några veckor. Bytte sedan schema. Efter några månader bytte jag jobb. 

Det tog mig lång tid att anmäla, många månader, många varför, många tårar och ångestfyllda dagar och nätter. Ärendet lades ned i brist på bevis. Jag kommer fortfarande ihåg polisens ansikte. Det var plågsamt att se honom säga det. Som om han skämdes åt polisens vägnar. Ska jag vara ärlig så kände jag inget precis just då men tre månader senare lämnade jag staden jag då bodde i utan att någonsin återvända. 

Nu är jag 35 år och idag berättade jag för första gången om att jag hade blivit våldtagen av en som jag trodde vara min vän, för en annan ny vän som undrade varför jag så kategoriskt inte kan tänka mig att umgås privat med manliga arbetskollegor. Hon gissade på någon slags diskriminering, omvänd manschevenism. Jag överraskade mig själv med att berätta hur det egentligen låg till. 

7 år senare är mitt liv färgat av den där natten, av den där missbedömningen trots att jag har gått i terapi, bearbetat och berättat. 7 år senare känner jag ångest. 7 år senare funderar jag på om det här är en text som min nyblivna man skulle behöva läsa, han som vet att något hade hänt, men inte vad. Och på något sätt är jag fortfarande förbluffad. Hur kunde detta ske? Hände det där verkligen mig? Får jag någonsin klarhet i det hela eller kommer en del av mig för alltid förbli smutsig?

Detta är min berättelse

Luna 27, berättar

Jag blev våldtagen av min pojkvän på julaftonskvällen 2009. Det var så jag förlorade oskulden. Jag skrek, jag grät, jag försökte kasta mig ur sängen. Smärtan var knivar, jag gick sönder. Min pojkvän sa att om jag inte klarade det här skulle jag aldrig kunna få orgasm. Det var som hjärntvätt och jag blev passiv i ren skräck. Han tog en bit av min själ. Och min bild av sex och kärlek blev skev och destruktiv. 

Den kvällen slutade jag att tycka om min kropp. På juldagen vaknade jag med smärtor från helvetet, tomhetskänslor och det var som om allt var över. Jag fick höra från pojkvännen att det var bättre att ha ont än att blöda. Som att det var ett val mellan två dåliga saker. Antingen eller. Därför förstod jag inte att jag blivit våldtagen, jag trodde bara att jag var dålig på sex. En dålig människa, flickvän och kvinna. 

Jag vet idag att det jag utsattes för var ett brott och att jag är en överlevare. Sex utan samtycke är inte sex. Det är våld. Det är att ta. Det är att förstöra. Men idag är jag inte förstörd. Jag trodde jag var ett skadat exemplar, inte en människa, jag var bara en kropp som inte var fin utan bara fanns för någon annans behov. Men idag vet jag att den här kroppen är stark. För den här kroppen har klarat mer än vad en kropp ska behöva klara av. 

Det sägs att det tar sju år för kroppen att byta ut alla celler. Mer än sju år har gått. Idag har jag alltså en kropp som han inte har rört. Och jag tar tillbaka bit för bit av allt det andra som också stals den julaftonskvällen och många gånger efter det: tilliten, livsglädjen, välbefinnandet. Jag har gått långt men ska fortsätta gå tills jag har tagit tillbaka allt, jag vill tro att det går. 

Jag kastar mig ut. Provar. Ber om hjälp. Är så sårbar och modig som det bara går. Är nyfiken. Är oftast glad – för jag vet hur det är att må riktigt jäkla dåligt så nu tar jag chansen till allt som är glädje. Jag vill dansa, jag vill röra på mig, jag vill hoppa, springa, paddla, boxas, klättra, yoga, älska, leva. Allt det kan jag göra nu. Jag läker. Jag överlever. 

Detta är min berättelse

Jasmine 22, berättar

Jag var 16 år och bodde på internat. Träffade en kille som var trevlig och stöttade mig genom en jobbig relation med min dåvarande pojkvän. Ingen av dessa killar var bra för mig, båda var väldigt manipulerande. Min dåvarande pojkvän var otrogen mot mig flera gånger, och den andra killen sa att han var en idiot som gjorde så mot mig. 

Jag märkte tyvärr inte hur manipulerande denna kille var. En kväll var jag riktigt deppig och jag träffade den andra killen, vi kan kalla honom “Isak”. Jag var hos honom och hans polare, han bad mig hänga med till hans rum och prata om min kille, då han hört några nya grejer. Vi pratade ett tag, sen kom handen på låret och han manipulerande mig till sex. Jag sa nej. Men han ville verkligen. Jag förstod ej att detta var fel förrän långt senare. Det slutade med att jag gjorde slut med min dåvarande kille och träffade Isak mer, eftersom han ville det. Vi hade sex de gånger han ville, på hans villkor. Sista gången vi hade sex var han arg och ville ha analsex, jag sa nej, men han gjorde det ändå. Då var jag 17 år. 

Tillslut lyckades jag med hjälp av kurator komma ifrån den här dåliga relationen, och bearbeta våldtäkterna som hänt. Vad som var jobbigt var att det var någon man kände, hade tillit till, och att man då trodde man själv gjort något fel. Jag var 16 år och hade knappt någon riktig relation med familjen, jag var lost. Det var en hemsk period och allt var så fel, men jag lyckades tillslut efter år med ångest och skam gå vidare, och är nu stark i mig själv. Men vissa dagar kan fortfarande vara jobbiga, minnen som kommer tillbaka. Det försöker jag komma fram till är okej, bara jag har närstående som jag kan finna trygghet hos, som får mig att känna mig lite gladare och tryggare. 

Detta är min berättelse

Mia 36, berättar

Mia Sätterlunds berättelse:

Vet ni, det kan ta tjugo år att laga vad någon förstörde på tjugo minuter. När jag var 16 år blev jag våldtagen och slogs sönder i så många bitar att jag länge efteråt inte kom ihåg vem jag var innan. Mitt liv är numera mitt eget igen. Min kropp tillhör nu bara mig. Jag överlevde då men nu lever jag. Däremellan finns många år av rädsla, ångest, PTSD och kraschade relationer. Tung skam som ständigt värkte i bröstet och gjorde mig illamående. 

Jag vågade inte berätta för någon. Alla kommer säga att det var mitt eget fel, tänkte jag. Mardrömmar, sömnproblem, ensamhet. Det här farliga får aldrig hända igen tänkte min hjärna och skyddade mig så bra att jag till slut inte släppte in någon i mitt liv. Varje dag var en kamp för att bara orka låtsas att allt var bra. Våldtäkten får inte mig att gråta längre men när jag tänker på åren jag fått kämpa för att må bra igen börjar tårarna rinna. Så mycket liv som är förlorat, så mycket liv som jag fått använda för att laga vad någon annan hade sönder. 

Mitt liv hade sett annorlunda ut om jag inte hade blivit inlåst i ett hotellrum, och utsläppt en knapp timme senare trasig, blodig, bedövad och smutsig. För alltid förändrad. Något togs ifrån mig den dagen och något annat lades till. Något jag nu alltid bär med mig. Min våldtäktsman kommer aldrig straffas för vad han gjorde men han kommer alltid vara skyldig. Jag skäms inte längre för nu vet jag att skammen aldrig var min. Jag är ledsen att det hände mig men numera himla glad att jag överlevde. 

Jag hittade en ny väg, ett nytt yrke och ny livslust. Vad bra det blev. Vilken tur att jag inte gav upp fast det var allt jag ville. Och om du ligger på badrumsgolvet och gråter som jag länge gjorde, vill jag att du ska veta att allt som nu är vackert i mitt liv började på det där kalla golvet. Det finns ett liv efter det här. Jag vill att du ska veta det. Du är inte ensam och det här livet är värt att kämpa för.

Detta är min berättelse

Hilda 15, berättar

Första gången var jag 10/11 år. Pappa och jag var ensamma hemma och jag låg framför honom i soffan när vi tittade på film. Pappa kramade mig och hade handen innanför tröjan. Sen plötsligt märker jag hur hans hand åker ner i trosorna och han klämmer mig lätt några gånger mellan benen. Det gjorde inte ont så jag tyckte bara det var märkligt. Något år efter kom jag och tänka på det igen, men kan inte begripa varför han skulle göra så. Jag klandrade mig själv och gjorde ursäkter för honom. Jag ville bara glömma allt. 

När jag var 14 år sov vi tillsammans i pappas och mammas säng då mamma var bortrest. I tre nätter innan han somnade rullade han över till min sida och kramades och smekte mig överallt. Jag kommer ihåg hur rädd jag var, men jag bara frös. Jag la filtar och kuddar mellan oss för att han inte skulle komma åt mig men allt förgäves. Igen skyllde jag på mig själv och gjorde ursäkter för honom. 

Jag är idag 15 år och fattar att det var han som gjorde fel, och det är han som borde skämmas.Även om han inte mena något illa så är ansvaret på honom och det är min upplevelse som räknas. Det var en fantastisk tjej på BRIS som hjälpte mig att inse det.

Detta är min berättelse

Francisca 35, berättar

Jag var utsatt av min morfar när jag var 6-13 år. Strängt religiös familj, men världens finaste mamma, pappa och syskon. Men jag var rädd och skräckslagen! Jag var en stor synd och skam i mina tankar. Var livrädd att någon skulle upptäcka vilken svart djävul jag var. 

Men den dag jag vågade berätta omhuldades jag av hela min familj, det var en enorm lättnad att dom förstod och trodde på mig. Lider fortfarande svårt av skräcken och skammen och de otroligt svarta tankarna de minnena ger mig. 

Blir i vuxen ålder våldtagen på min arbetsplats av arbetskamrat, som gör mig otroligt självhatisk. Tyckte väldigt mycket om denna arbetskamrat och trodde aldrig i mitt liv att han om någon kunde omvandlas till ett sådant ”monster”. Känner mig ofta otroligt ensam. Tack och lov har jag en underbar pojkvän som alltid står stark vid min sida!