Detta är min berättelse

Annie 53, berättar

Träffade min man som 19-åring. Han var min första pojkvän och jag med mitt dåliga självförtroende och självkänsla blev så glad att någon ville vara med mig. Han flyttade in hos mig efter ett par månader. Märkte att han var rätt bråkig och ställde till med intriger, men tyckte väl inte att det var så farligt. Fick en dotter efter två år. Efter tre månader började helvetet… Vaknade av att han tryckte in handen i underlivet. Jag fattade ingenting. Visste inte att sånt gjordes. Det var en sån chock och hela min värld rasade samman. En liten baby på tre månader som skulle vara en vecka här och en vecka där, det kunde jag inte utsatta dottern för. Hade ju märkt att han var rätt ointresserad av sitt barn och förstod att en separation skulle han icke tillåta utan att dra ner mig i smutsen och jag skulle kanske inte ens få delad vårdnad för att han är så snacksalig och elak i munnen. Så jag blev kvar . I 17 år. 

Dottern var och är mitt liv och hon är anledningen till att jag ens finns kvar på jorden. Levde i en låtsasvärld med dottern och fixade hemmet osv så ingen förstod hur galet allt var. Hamnade i en depression när dottern var 6 år och kom aldrig ut i arbetslivet efter det utan var som en fånge i huset. Ville och vågade inte åka nånstans som inte hade med dottern att göra. Mina gamla vänner försvann och jag blev totalt isolerad. Övergreppen fortsatte. Blev grövre å grövre. Jag gav upp och slutade kämpa emot. Psykiatrin tyckte jag var lyckligt lottad som hade en sån fantastisk man. Hånet tog aldrig slut. Åren gick, självhatet blev djupare och djupare. Han började skrämmas om att ta med andra män i sovrummet. Gud vilken plåga och rädsla. En dag i början av juni 2005 vaknade jag av att han stod vid sängen och satte igång med sitt vanliga psykande. Men nu sa han dessutom att vi skulle skjuta varandra och att han var jägare, så vapen fanns i hemmet. Minns att jag sa till honom att då har du ju tänkt skjuta mig för jag skjuter inte någon. Blev livrädd och önskan att leva blev stark. Var kolugn tre dagar. 

Försökte få eget boende men fick ingen lägenhet pga skulder. Trodde att nu är det kört. Tisdag den 7:e juni kl 8 gick jag ut ur huset. Tittade inte bakåt. Gick över grannens tomt och tog mig in till stan. Sökte ekonomisk hjälp på soc och fick via dom kontakt med kvinnojouren. Och där i kvinnojourens lägenhet bubblade 17 års vidrigheter, ångest och rädsla ut ur min mun för första gången någonsin. Det var vidrigt att sätta ord på det han utsatt mig för. Skammen och känslan av äckel hade fått mig tyst under dessa år. Gjorde en polisanmälan och fick skyddad identitet. Fick en lägenhet. Å gud den lycka att sova utan att ha galningen i samma hus. Att kunna låsa om mig. Dagen efter kom ju då chocken att inte äga någonting efter 19 års äktenskap. Men saker är bara saker. Orkade inte börja tjafsa om nåt utan ville bara slippa se galningen. 

Nu har det gått 14 år och jag är fri som en fågel från honom. Dottern lever sitt liv. Har fått ett barnbarn. Lever ett bra liv nu. Att våga lita på andra är det svåraste men tar en dag i taget och är lycklig. Visst har jag fått men för livet. Får flashbacks ibland när jag hamnar i situationer jag inte kan rå över, hos läkare och tandläkaren osv. Detta är min historia nerkortad. Tack för ordet. 
Mvh Annie

Tags: No tags

Comments are closed.