Anneli, 46

Minns att det var sommar, den unkna, instängda doften i lekstugan och de äldre pojkarnas skratt utanför den stängda dörren. Nertryckt av tyngden, trevande, tafsande händer som knäppte upp knappen på mina röda byxor, en flämtande varm andedräkt vid min hals, ångan från hans mun, en hand över min mun. Kunde inte andas. Kändes som att jag lämnade min kropp och betraktade det som hände utifrån, men jag kan inte minnas hur långt det gick.

Jag var sex eller sju år och rädslan och skammen var för stor för att våga berätta. Ville skydda min familj. Vi hade tillräckligt med problem. Det var nog den dagen jag blev rädd för pojkar, senare män. Jag kände tidigt att det pojkar och män såg var inte en liten flicka eller ung tjej utan något ”sensuellt”, som de tyckte sig ha rätten att ”ta”. Låter sjukt, men så var det. Visste inte varför jag kände så tills den dagen för några veckor sedan när minnena väcktes till liv. Starka minnen som fick mig att spy av ångest. Mycket jag förträngt i mitt liv.

I längtan efter kärlek, tror jag det var, följde jag på min artonde födelsedag med en äldre kille hem för att dricka te. Visste vem han var, han bodde i en etta, hade ingen soffa så jag satt på sängkanten. När tevattnet kokade kom han fram till mig och började tafsa. Jag bad honom sluta. Han tryckte ner mig på sängen. Jag sa nej, att jag inte ville men han tog fast mina händer ovanför huvudet i ett järngrepp med en hand, drog upp kjolen och ner strumpbyxor och trosor med andra handen. Han var större och starkare än jag, även när jag fick händerna fria. Kämpade emot. Jag blev våldtagen. Såg inte det som våldtäkt då. Tyckte jag fick skylla mig själv. Även denna gång kände jag det som att jag lämnade min kropp och betraktade allt utifrån, och sedan den dagen har jag ”sett” hela livet så.

Dagen efter gick jag ut som ingenting hade hänt. Hade redan som barn lärt mig att stänga av. Träffade honom på utestället. Han sa att han trodde att jag ville, att jag gillade det. Jag tog på mig skuld, trodde att jag och min kropp ”lockade” fram en mörk sida hos killar och började hata mig själv, speciellt min kropp. Började ”straffa” mig själv genom att svälta mig eller döva mig med mat, för att sedan spy. Anorexi/bulimi blev min ”inneboende” i två år och jag tog hand om min inre smärta genom att skära mig själv. Det blev min ”bästa vän” under samma tid, innan jag sökte och fick hjälp.

Jag var tjugo när jag blev ”frisk”. Har levt som i ett vakuum sedan dess. På många sätt begränsat. Kunde inte välja livet eftersom jag inte visste vad som hindrat mig från att leva. Rädslan har också gjort att jag begränsat mina barn. Överbeskyddat dem. Nu har jag haft dessa bilder av övergreppen i huvudet nästan varje minut i flera veckor. Har ingen kontroll på det, känslor bara sköljer över mig rätt som det är. Känns som händelserna ägde rum för några veckor sedan. Det har lett mig rakt in i en identitetskris. Största rädslan just nu är att mer ska komma upp till ytan. Fler liknande minnen. Det finns mer, jag bara vet det. Vaga minnen, men det finns mer. Utåt ler jag, men det är ett falskt leende, inuti gråter jag, är vilsen och rädd. Men jag vill inte vara rädd mer. Det finns så mycket vackert i livet. Vill inte att det mörka ska ta över mitt liv. Så jag släpper minnena fria i hopp om att de då förlorar greppet om mig så att jag kan gå vidare och leva livet fullt ut.

Comments are closed.

STÖD OSS

Du kan stödja oss på olika sätt. Genom att bli medlem, köpa gåvor i vår shop eller donera direkt på Bankgiro: 397-4870.

FÖRENINGEN STORASYSTER

Kungsholmsgatan 17B
112 27 Stockholm
kontakt@foreningenstorasyster.se

Organisationsnummer: 802465-2169